Herregud, vi har seglat igen!!!

Det vilda havet

Ringrosten stod som spön i backen och seglarparet Niklasson/Hurtig gav sig lätt förvirrat av från sin trygga hamn i Biscayne Bay ut på det vilda havet igen. Hur i hela Florida skall detta gå??? (Nån som märkte nåt?)
Senaste seglatsen gick mellan Cat Cay och Fort Lauderdale och nu, ett år senare, skulle vi över “Straiten” igen.
Mycket som tidigare flutit som “ett väloljat munläder” gick idag lite trögt och tveksamt.
“Åt vilket håll lägger man om vinchen?” “Var finns sjökorten?” “Var det system A eller B i USA?” “Tömde du toan i höstas???” Ja, och så vidare.
Många frågor blir det när man ovan kastar sig ut i det blå (vattnet) och tror att man befinner sig på samma nivå som sist. (Kapten gjorde samma misstag på 90-talet då han spelade squash med en “duktig” spelare efter fem års uppehåll. Lungorna hängde slappt ur mun och mjölksyran hade totalt paralyserat alla muskler och vår gamle kapten fick snabbt inse att gammal ÄR äldst.) Alltnog osv…

Vårt största misstag i ringrostens tecken var att inte inspektera lilla seaQwest’s undervattenskropp.
Tillväxtpotentialen i Florida är ju som alla vet enorm, kanske inte i dollar räknat just nu men definitivt bland sjötulpaner och annat snabbväxande otyg. Skrovet såg ut som Alperna upp och ner och propeller samt bogis liknade mest kokosbollar.
Som tur var var vädret snällt, strömmen med oss och målet låg i strömriktningen så vi hade förmodligen landat där antingen vi ville eller inte. Bekväm nattsegling och lite pinsam framkomst då båten knappt gick att manövrera. Vi tillbringade nästan en vecka i Lucaya, Grand Bahamas, för att bokstavligen skrapa bort ringrosten.

seaQwest mådde storfint, ompysslad som hon blev. Vi var dock lite mer skeptiska i denna miljön. Tragiskt med alla dessa Bahamiska felsatsningar och tomma resorts, öde marknader och förfallna hus. Så många stupade, storstilade planer på samma plats har vi aldrig sett tidigare. Och vad det verkar är Lucaya pärlan på Grand Bahamas.

Seeeemester! Det tog nästan en vecka att få mej ur denna position.

Resten av vår korta semester (Vi är ju knegare numera) gick tämligen bekymmerslöst. Det var väl egentligen avslutningen som det blev läge för klagomuren.

 

 

 

1.Chub Cay, hur kan man med att ta 4,35$ per fot för en anläggning som inte ens är halvfärdig. Bygget startade 2006 och sen tog förmodligen pengarna slut. Massa tomma hus och ett antal obyggda anläggningar gör stället patetiskt. Poolområdet är kanonfräckt men håller på att förfalla innan det ens är klart… Tragiskt.

2.Cat Cay, mycket trevlig ö. Men väldigt privat så du måste ligga i marinan (3,25$/fot) för att få komma iland. Fina faciliteter för det lite finare folket som, när väderet tillåter, kommer i horder hit – med båt eller flyg. När vi var där var vi nästan ensamma. Troligen på grund av vädret.

3.NOOA, kan göra en fullständigt vansinnig med alla sina hysteriska varningar. Vi har under de senaste fem åren litat på Passage Weather och som komplement kikat på Windfinder för att få mer lokal prägel med mer vanlga väderutsikter. Men, sen vi kom till US måste man ju givetvis checka NOOAs väder också och då blir livet komplicerat. Varningarna står som spön i backen och farorna haglar över en för varje prognos. Och det skiljer löjligt mycket mellan de sex timmar man uppdaterar.Så veckan som såg perfekt ut blev plötsligt åska och drivis för att dan efter iallafall vara härligt väder…
Vi höll på att fastna ihop med ett Kanadensiskt par på grund av Amerikanska “Vargen kommer” varningar. Paret var inga gröngölingar utan hade seglat 78 000 Nm i sin 42 fotare, men var på väg att stanna i några dar pga NOOA.
Efter en svinottekonsultation på marinakontoret och SMS från SeaWinds kapten (internet på Bahamas är lika snabbt som en lam sköldpadda och dessa dagar funkade det inte alls pga dåligt väder!) tog vi beslutet att, skit i NOOA, vi kör.
Lite nervöst men mestadels fin segling. Åska och drivis kom givetvis på slutet när vi närmade oss Miami men långt ifrån besvärande.

4. Masten, den är hög. Det är nå’t vi lärt oss här i US.
Det finns två standardmått på fasta broar i US. 65 fot på moderna broar och 56 fot på äldre. Sen finns det bastarder som är 55 fot vilket vi inte tycker om! Tyvärr sista bron innan vi kommer hem. Julia Tuttle Causeway Bridge. 55 fot, vid högvatten.
Vi, stressar in för att undvika utlovade “numerous severe thunderstorms and flooding” och kommer givetvis in i bayen strax innan högvatten med “flood warning” i bagaget, vilket troligen innebär skithögt högvatten. Och när vi kommer fram till Julia Tuttle bekräftar kikaren vad vi varit oroliga för.
54 fot clearing hight.
Vild diskussion utbryter ombord, Intendenten vill hem, Kapten vill ha masten kvar. Sist vi hade en liknade sitiuation var det 55 fot (I-95) och motorbåten som kom bakom oss skakade på huvudet och visade med tumme och pekfinger vad vi haft till godo. Nu hade vi en diagonal medström och 15 knops medvind fram mot bron. Vid sidan om den smala ICW var det 4 fot djupt så det fanns inget utrymme att fippla till det.
Kapten vägrade att riskera masten utan ville vänta tills vattnet sjönk minst en fot. Intendenten, Kulturministern, First Mate och CHEFEN räknade snabbt ut att det skulle dröja minst fyra timmar och vaf f-n hade du tänkt att vi skulle göra under tiden???
Vår lättskrämda Kapten reviderade sitt besut och kläckte den genialiska idén att, OK, då backar vi igenom. Går det åt H-vete så kan vi ju gasa oss ur det och går det bra så kommer vi hem som planerat.

Det där var lätt att besluta men lite bökigare att genomföra. Jag vet inte hur många som försökt att backa en gammal Najad i en smal kanal med 15 knop med, 1 knop sidoström och med presicion närma sig en eventuellt för låg bro.
Som väl var hade vi ingen publik utan efter 23 omtagningar och en magkrampig kapten, varmgången bogis och trött backslag så gled vi under bron. Vindexen slog i lampan som hänger ner tio cm (!) under brospannet och Intendentskan utbrister; “Titta, vad var det jag sa, det var väl inget?”
Kapten sa; “Stor whiskey på bordet när vi lagt till!”

Nu vet vi precis hur hög mast vi har.
Your Landlubbered Captain @ North Bay Village

 

Bonusbilder:

Titta vad jag hittade i magen på vår Strawberry Grouper!

Hustrun fick en stunds shopping för sig själv… Kapten avlämnad vid en av Lucayas barer.

Dela gärna med dig.