Så har vi då fått nytta av vårt medlemsskap (typ Trossen) i skarpt läge. Vi skulle gå från Longboat Key till ett annat hål i sandbankarna ca 50 Nm söderut. Därför var det avfärd i gryningen som gällde. Nackdelen var att det innebar nära lågvatten som skulle vara klockan 9. Fördelen var medström ut genom inlettet. (svengelska för ränna genom stora sanddyner). Kollade med brovakten vid Longboat Pass om det var något problem med djupet i inlettet och bästa vägval ut. “Det vet inte jag” blev svaret! “Jag jobbar på Vägverket och öpppnar bara bron när någon ropar”. Jaha sa kapten och i samma ögonblick tjöt grundlarmet och sekunden efter sa det duns duns duns.
Dj-lar! sa Kapten. Enligt kortet var vi mitt i rännan och när vi passerade här sist var det gott om vatten. Efter en kvart gav vi upp försöken att komma loss och ringde Tow Boat US. Proffsigt mottagande och 30 minuter senare kom en liten räddningsbåt med Kapten Cliff ombord. En bogsertamp om förliga knapen och han nästan ryckte oss av grundet in på djupare vatten. Tackar, tackar sa vi och frågade ödmjukt om han kunde guida oss ut den sista biten till bron och inlettet? “Shure, follow me!”  Full fart frammåt och en käck genväg på fel sida om en dubbelprick och DUNS i fem knop. Nytt rekord i grundstötning! Vi lutar betänkligt och ropar på Kapten Cliff som cirklar runt oss och meddelar att det är 8 – 10 fot djupt, så kom nu! “Tror du att jag låtsas luta 20 grader och stå still trots 2500 RPM????” Vrålar en nu lätt upprörd kapten ombord på seaQwest. “Hm, strange, ok, pick up the line and I tow you off again…” Samtidigt passerar en stor räktrålare och Cliff rycker loss oss och säger: “Follow that trawler!”

Full spätta igen mot bron, Cliff vinkar snällt och åker hem till morgonkaffet och vi kommer igenom bron ihop med fiskebåten. Sen följer en magkrampare som vi inte haft sen vi gick ut genom Pentland Firth i motvind. Grov sjö möter och djupen varierar mellan 6 och 2 (!) meter. När vi var vid sista bojen tjöt grundlarmet igen och hade vi gått på då hade vi nog slagit sönder båten. Nu blev det istället djupt direkt efter och vi fick en härlig segling söderut i 15 – 20 knops slör. Kaptens magkramp släppte dock inte förrän det var lunchdags.
Crab pottpuri…
Vi har nu beslutat att genomföra en tyst bojkott av USAs Krabb-restauranger, sk Crab Shacks. Detta med syfte att knäcka den enorma krabbfiskeindustrin längs landets alla kuster, floder, vattenpölar och andra vattendrag. Vi är medvetna om att det kan ta lång tid innan vår bojkott får avsedd effekt, men, man måste börja någonstans.
Seglare i dessa vatten, förenen eder med oss så går det nog lite fortare att bli av med dessa propellerstoppande otyg. På sträckan mellan Longboat Pass och Venice Inlet hade vi ständig krabpotvakt och seglade slalom hela vägen. Heléne målar plakat att hänga vid mantågen: “No more Crab Cakes!” eller “Grab a Crab!” (Vet inte riktigt vad det betyder men det ser fräckt ut!) Bra förslag till kampanjen mottages tacksamt.

      Snygg va?
I övrigt har vi startat “The Swedish Blue Water Race to Key West”.(TSBWRtKW) Pingisarna leder just nu på östkusten (Ft Lauderdale) men vi  har inte lika många affärer på denna sidan (västkusten) så vi kanske vinner detta race.
Bosse @ seaQwest

Åsså en liten Bonus

          Vår favoritfågel sen vi lämnat Bald Eagle uppe bland floderna.  Denna pillekan var så stor att det behövdes stege för att komma upp på ryggen!

Kategorier: Långsegling // 2 Kommentarer »

       Tampa Bay, hit flydde vi efter tre hypersociala veckor. Inget på en distans avstånd. (Våra värdar vid Pass a Grille och Treasure Island har varit fantastiska och släkten på besök i 14 dar väldigt, väldigt trevligt men nu var det skönt att bara vara.)

Land of Confusion…
Travesterar på en gammal Genesis låt, strange world, nothing changes, men, jo, visst är det bättre nu än…
http://www.youtube.com/watch?v=zU9lv_WqK6k (Kolla videon och njut av ett av världens bästa band)

Vår “confusion” består av kommunikationen med USAs myndigheter.
Dom är jättemånga!
Amerikas Förenta Stater, populärt kallade USA, är ett land fullt av, precis som namnet säger, ett stort antal förenade stater.
Här finns det gott om utrymme för egna idéer, normer och värderingar.
I varje stat inom USA finns det dessutom en hel räcka med “countys” motsvarande svenska kommuner, ungefär. Här kan man specialicera sig ännu mer med lagar mot eller för det mest absurda saker eller företeelser.
Diversified är ett vackert ord men bör användas med försiktighet. När landets myndigheter har diversifierat sig så mycket att den ene inte har en aning om vad den andre gör, tycker eller har bestämt, känns rättning i ledet på plats, och en stilla bön att be.

Efter att fått veta att vi inte gjort rätt, varit alldeles för sena och “kapten skall inte näpsa upp sig mot myndighetsdamer” blev det ett race mot tiden gällande vår I-94. Detta då vi angjort Pass a Grille vid St Pete Beach, Florida efter några dagars segling från Pensacola uppe i norra delarna av Gulfen.

I-94? Vad är då det? Jo, Ett papper utfärdat av United States Customes Border and Protection (USCBP) som ungefär motsvarar vår tullmyndighet. Vid vårt inträde i USA fick båten stanna i ett år (Cruising permit utfärdat av USCBP) men kapten med K-minister fick bara vara kvar halva tiden. ? Vi fick då tipset att åka till Kanada för att sen återvända och få en ny I-94 med färska datum. Great, sa Kapten och seglade till Niagarafallet på Kanadasidan, fixade ny I-94 vid återinträdet i US,  fjäskandes med USCBP-damen så det blev sex nya friska månader att stanna i det förlovade landet. Rådet var då att vänta så länge som möjligt med att ansöka om förlängning då den då blev optimalt lång. Det är bara att gå till USCBP så fixar de detta. Så, för att göra en kort historia, inte alltför lång, kommer vi nu in i “The Tampa Authority Confusion”.

-Va, har ni kommit hit utan att anmäla er?
-Har ni inte ansökt om ny I-94?
-Ni måste omedelbart vända er till Department of Homeland Security, U.S. Citizenship and Immigration Services!(DHSUSCIS)

Där skall ni fylla i en I- nånting, som efter visst botaniserande på hemsidan för DHSUSCIS viade sig vara I-539, Application to Extend/Change Nonimmigrant Status. Fem (5) sidor blanket med femton (15!) sidor instruktioner där man skall tala om vem man är, var man bor, om man är snäll, varför man skall fortsätta slösa sitt sparkaptital i detta land och om det verkligen inte finns några onda avsikter med detta??? Och så, givetvis, varför vill du stanna kvar längre än senaste tulltjänstemannen tyckte att du skulle få stanna?
Denna “Application” kostade oss 2 dagars arbete och ca 300 dollar ur reskassan. Samt ca 4500 kJ från kaptens normalt välmående lekmen. Hurså? Jo, hoja till banken för att fixa betalningscheck att bifoga applikationen. (2 miles) Hoja till posten vid Pass a Grille (3 miles), stängd på obestämd tid. Hoja till posten i andra änden av St Pete Beach (5 miles), äntligen öppet, 10 dollar senare (frimärken od) på hojen igen, kraftig motvind mot båten! (2 miles).
Så var det bara att vänta…
Ansökningstiden skall vara 45 dagar men normalt påstås det ta ca 60 dar.. Tar det så lång tid kan vi ju faktiskt strunta i utslaget.

Nej, vi bokade även möte, via hemsidan, med Department of Homeland Security, U.S. Citizenship and Immigration Services vid Tampa Airport för att få klarhet om vad som gäller, handläggningstider, hur fort blir man utslängd, vaffödådå? och andra viktiga issues…
Upp i ottan för att bila en timme till Tampa Airport, slussa in på Department of Homeland Security, U.S. Citizenship and Immigration Services i Tampa, Florida, hamna i en kö, (på utsidan, kuling, 11 celcius) komma in vänta, vänta, vänta och 45 minuter senare får vi träffa en handläggare som undrar vad i hela Tampa Bay gör ni här? (Hisingen kunde han ju knappast säga…)
Öh, vi har blivit hitskickade av “rara damen” på United States Customes Border and Protection, Tampa Airport svarade vi vänligt.
Jaha det var ju synd för jag kan inte göra något för er, men försök på dessa numren. Ena numret ick till National Visa Center som undrade om jag var korkad som ringde dem i ett tullärende. ( ?  vågade inte retas genom att tala om vem som gett mig numret…) Det andra numret gick till vår kompis på flygplatsen och kapten väljer att inte bli utskälld igen utan vi provar sammanbitet andra spännande vägar genom USAs administrativa djungler. I går kväll kom våra värdar hem, Bob & Carol Shogren och gav oss kvittot på att vår ansökan hade mottagits. Alltid något.

K-ministern, Intendenten, Redar´n och franförallt hustru Heléne krävde att nu dj-lar ringer du och kollar vad  som gäller!!!
Vi hade ju fått ett ärendenummer gubevars. Så, plingeling och sen startar en underbar cirkus med alternativval i rasande tempo. Sex (6!) nivåer senare får jag tala med en robot!!! Skojar inte. Den digitala lille typen ville ha tydliga svar och var jag för långsam/eftertänksam så backade han tillbaks, frågade om tills jag bad honom att fara åt h-vete!

Med list och nödlögn om att det var fel på vår blankett fick jag till slut fintat nummervalsrobotarna och fick tag i en dam som svarade med inspelade meddelanden varpå jag sa att är det en robot jag talar med igen så lägger jag på! Då dök det upp en lite osäker jänkebrud i luren som jag efter mycket tjat lyckades få ur att det är helt ok att stanna i US under handläggningstiden och att hon kunde konstatera att vårt fall borde ta mellan fyra och fem månader innan det togs upp. !?!?!

I say no more…

Det finns massor mer att blogga om från senaste tiden men det får vänta ett tag, ovan blev nästan löjligt långt.

Bosse @ Land of Confusion

       Vi har det trots allt rätt gôtt här i Tampa Bay… Vy från grillen.

Kategorier: Långsegling // 3 Kommentarer »