En pråm passerar våra kanadensiska vänner på Illinois River där vi  precis har ankrat.

Vi ligger uppankrade bakom ett par grönbojar i kvalificerat skitväder, lätt oroliga för de stora pråmarna som dundrar upp och ner längs floden.
Det är extremt lågvatten så inga marinor eller kända ankringar finns att tillgå för oss djupingar.(6 feet)

       Low water on the river…

Det är bara att bita i det våta äpplet och leta plats längs floden. Då är det gott att ha seglarvänner. Senaste dagarna har våra New York-vänner på Another Dawn letat ankringar en dag framför oss med vårt djupgående i åtanke. Detaljerad info med position gör att vi hitills klarat nedfärden excelent.
I kväll skall det blåsa och regna rejält och K-ministern frågade oroligt när det tjöt i riggen (Öh, jag menar biminin…) “Hur mycket blåser det egentligen?” Gentlemannakapten svarar raskt; 15 Ampere!? Efter avmastningen är vår vindgenerator även kombinerad Windex och vindmätare.

Ingen ström = Lätta vindar
5 A = Mer vind
10 A = Mycket vind
15 A = För mycket vind
20 A = Jättemycket vind

Vid 40 Ampere slutar Wille-vindsnurra att ge mer och då blåser det väldigt jättemycket!!!

       Dags att flyga hem säger “pillekanerna” i höstkylan. Ny sort för oss, tidigare har de alltid varit grå.

       Vi närmar oss Mississippi! Första hjulångaren…

       I Peoria häromdan. seaQwest omgiven av Adriana 1 och Niña & Pinta, två exakta kopior av de skepp som följde Krille Kolumbus på hans äventyr ombord på Santa Maria. Fina!!!
Krille är omåttligt populär på den här sidan Atlanten, men det är kanske inte så konstigt. Hade han inte hittat Amerrikat så hade de ju inte haft någonstans att bo stackarna!

       As times pass by… Vår fina logo på Porto Santos mur där vi var 2008 och 2009. Tur att inte vårt förfall är lika stort, tror jag? Foto: Johan & Birgitta, s/y Xavita

       Bonus! Vi var på konstutställning/hantverksmarknad i Peoria och såg bla den här! WoW! Fotot är från när Empire State Building byggdes och killen hade gjort en bronsskulptur framför. Mmmmm. I like!

Bosse @ M/V seaQwest

www.seaqwest.se

7

Kategorier: Långsegling // 2 Kommentarer »

När ölmagar och gäddhäng tenderar att ta över ens kropp blir det lätt att besluta om förändring. Vi, efter ett halvår av obegränsad tillgång på junk-food och inte speciellt krävande varken segling eller leverne, beslöt för en månad sedan att nu är det dags för skärpning. Och, tro det eller ej, kulturministern gympar, eller tränar eller vad det nu råkar kallas! Kapten hakar givetvis glatt på med tungt vägande buk i  åtanke.
Varje morgon pigg och rask, 15 minuter om dagen, heja Arne Tammer! (Kommer någon ihåg honom?)
Vår dagliga träning börjar faktiskt ge resultat och K-ministerns gäddhäng kryper så sakteliga upp till ovansidan av överarmen. Kaptens vällande mage är kanske inte mindre men en aning fastare. Så, det finns hopp. Lite uppvärmning, träning i 15 min, stretching i 10. En knapp halvtimme om dagen går ju att offra.
Ett litet smakprov från gymmet ombord:

      Gymmets maskinpark, 23 $ i investering…

       K-ministern värmer upp med trappgång     

       Hårdkörning vid redskapsavdelningen!

    Out door-övningar i sjögång kan vara en utmaning, det var jobbigare att hålla sig kvar i sittbrunn än att göra övningen…
       Äntligen dags för stretching, vi blir mjukare i kroppen fäör varje dag. Snart kan vi nog slå knut på oss 🙂

Asian karp!
Jänkarna har fått lätt panik då den internationella sjöfarten har fört med sig en mycket ovälkommen gäst upp i flodsystemet och den hotar att invadera Great Lakes! Asian Karp, en stor ful fisk med förmåga att massproducera sig skall till varje pris stoppas! Det talas helt seriöst om att stänga hela leden från Mississippi upp i de stora sjöarna. Vad man gjort är att installera en elektrisk barriär som tar död på det mesta som försöker passera i floden. Kapten skippade av naturliga skäl morgondoppet vid denna passage! Coast Guard håller noga reda på oss båtfarare under passagen.
Tyvärr finns det redan ett stort antal nya djur och organismer i sjöarna som inte hör hemma där och som påverkar det naturliga livet negativt. Allt kring frihandeln är inte positivt.
Just karpen har en lite lustig egenhet. Den älskar motorer. Speciellt utombordsmotorer. (Det första ord pappa Håkan lärde sin dotter Johanna…BTW) Fiskarna blir alldeles tossiga och simmar rakt in i skrovet, hoppar flera meter upp i luften och att köra med sin dinge kan var direkt farligt då de är stora och kan knocka dej om oturen är framme. Eller som våra New York vänner säger:  “When you think you have hit something submerged you have not they have hit you! THE FLYING CARP are attacking”  Al and Dawn

Kolla här: http://www.youtube.com/watch?v=InENM6fwIwE

I övrigt..
… tuggar vi på i M/V seaQwest, mastlöst brummande längs kanaler, floder och sjösystem. Man önskar normalt inte regn men en skvätt hade inte skadat då det är, i vanlig ordning, extremt låg vattennivå i kanal/flodsystemet. Vilket innebär att seaQwest går grundligt tillväga på sina flodexpeditioner. Senast vi försökte komma in i en marina grundade vi tre gånger och fick ge upp och tuffa vidare till en Town dock. Nästan framme blev vi uppropade av våra kanadensiska vänner på Adriana 1 som varnade för det stället också. De hade grundat ordentligt och de sticker bara 5,5 fot mot våra 6. Så vi fortsatte söderut mot en förhoppningsvis bra ankring några distans längre ner. Solen gick ner och mörkret kom. I det sista desperata ljuset droppade vi kroken och fick fäste. Heléne rusade ner och la ut vår position så att vi på Google Earth kunde se var vi var. Teknik kan vara käck ibland…

Just nu marinerade igen, nu i ett skrotupplag för avdankade hjulångare och bogserbåter, det enda ställe vi kan gå in i med vårt djupgående. Hoppas vi hittar mysigare ställen snart…

Bosse @ Casino & Tug Boat Cemetery

Kategorier: Långsegling // 3 Kommentarer »

     På riktigt! Och vi var längst upp på observationsdäck, 93 våningar upp i John Hancock Center, en av världens högsta byggnader. Brandlarmet gick och; “This is not a drill! There is a fire on the lower decks…” och så vidare. Vi hörde att de höll på att evakuera kontorsplanen under oss och då blev det riktigt scary! Men som väl var sa de sedan att det inte var nödvändigt med evakuering och långt senare framkom att det brunnit i ett elrum på 75:e våningen. Karen läste om det på nyheterna i sin Iphone medan vi stod där! Men inga hissar gick så det blev en lång väntan på färden ner.
      Nervös väntan på besked.

     Så vi tröstäter för att lugna nerverna.

      Vi var trots allt rätt högt upp!

Vi var på utflykt med våra Chicagovänner Jim & Karen från båten Regenero. Dagen avslutades med en fantastisk lunch på “The Grill” vid paradgatan Magnificent Mile. Den senaste lunch vi ätit, klockan 4 på eftermiddagen (på grund av skyskrapsbrasan).
På morgonen hade Jim fixat in oss på DuSable Marina som egentligen var överfull. Han presenterar oss för sina vänner som “My Swedish friends from Trinidad are here in Chicago”. Än kan den gamle Chicago-domaren! Stort tack!
Ute på mooringfältet Monroe Harbour (1000 bojar, söder om DuSable) hade vi haft ännu en natt med halvmeterhöga vågor och ett fruktansvärt rullande pga sydostvindar. Så marineringen var VÄLDIGT skön.

Kvällen innan hade vi en enorm musikupplevelse med blues av högsta klass på “Kingston Mines”, en legendarisk bluesklubb här i Chicago, bluesens huvudstad. Vi njöt ihop med Al & Dawn från Another Dawn som vi haft sällskap med ner från norra Lake Michigan.

      Joanna Connor, lirar blues, funk och liknande så man baxnar.

I övrigt stolleturistar vi med våra hojar runt på stan för att hinna med så mycket som möjligt.       The bean, en fantastisk skapelse i rostfritt. I Millennium Park.

       Sears Tower, här skulle du varit med Staffan! En glasbur där man står utanför huskroppen och kollar på dem som går 103 våningar ner!
En eftermiddag höll jag på att cykla på Dawn som oväntat dök upp framför oss. Hon ropar: “Oh, hi Bosse! So you are taking the bitch on a ride?”
Förklaring: Jag skulle skoja med Heléne för någon månad sedan och köpte en dekal med texten bitch på för att skilja våra cyklar åt, vilket hon önskat, fast kanske med nå´n annan text :-). Alltnog och emedan, min cykel får fel på trampan, jag får en ny cykel av West Marine, den har lägre ram så vi byter och där står jag med “Bitch-hojen”!
Konstigt vad en del tilltag studsar tillbaks på en.

I nästa blog kan du läsa om “seaQwests Fitness Center”.

Bosse @ seaQwest, mastlös, downtown Chicago…
www.seaqwest.se

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

Nya bevingade ord från K-ministern! Vi sitter och diskuterar båtstorlekar med nyvunna “Loopar” vänner från USA och Kanada då Heléne konstaterar att “She is not biggest but she is deepest!” och syftar på vår seaQwest. Och det är helt rätt, inte ens Adriana 1 en ny 49 fots Hunter sticker mer är 5,5 fot. Jämfört med våra 6 fots djupgående. Ingen vi träffat hittills oavsett båtstorlek har haft större djupgående än oss. Detta gör att vi alltid måste checka i förväg om marinor kan ta emot oss och vi får alltid ligga vid de stora platserna.

       Djup seaQwest

      Vi har också klenast landströmskablar av alla.  Adriana 1 har 50+30+30A=110A till sin båt. Vi har 10A :-).

I morse gick vi vidare i gryningen ner mot Muskegon. 8 grader!!! Vackert men kallt på Lake Michigan….

      SS Badger, ett gammalt koleldat ångfartyg som fortfarande är i tjänst och går mellan Ludington och Manitowoc på andra sidan Lake Michigan

      Nytt båtmode… (Hoppas det snart blir varmare)
Bosse @ seaQwest, med rimfrost i skäggstubben.
www.seaqwwest.se

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

Längs Michigans ena kust, den som ligger längst österut, fick Kapten ett kreativt anfall och i samarbete med allas vår kallskänka, K-ministern, skapades “Chicago Burger”.

      seaQwestsk steakburgare.
Vi stretar envettet söderut för att nå den hägrande världsmetropolen Chicago och på vägen tillreddes en rätt till stadens ära. Får se vad stadens borgmästare säger. Han sitter i alla fall inte i finkan som Detroits gjorde.
Strålande eftermiddagssol i bayen utanför Frankforts Marina, hungrig som en gnu och en löjligt stor New York steak var de perfekta förutsättningarna…
Biffen, av typiskt amerikanskt snitt, räcker gott till oss båda. Vi delar på den och marinerar i mycket kryddor! Köket bjuder på lite olika inhemska påsar med kryddblandningar samt ett läckert svartrökt salt som ger fin fart på marinaden.
Grilla på hög värme tills biffarna ser färdiga ut. (Här är det aldrig några problem med köttkvaliteten, jänkarna är bäst hittills på köttberedning. Alltid saftigt och mört. Och billigt!) Då är det dags för nylagade sprängdegsfrallor som snittas och grillas lätt.
Tyvärr hade vi ingen isbergssallad att lägga på underbrödet så det försvann nästan när den saftiga biffen vräkte sina vätskor över brödet. Några skivor brieost, lite tomat och på med locket!
Till detta en fin sallad, det sista från IKEAs rostade lök och en fin Merlot att skölja ner det hela med.

The swedish Cook @ seaQwest,
explorer of american freschwaters and culinary cooking

www.seaqwest.se

PS

Dagens skitväder möjliggjorde denna lilla bonusblogg.

      Frankforts hamninlopp i förmiddags…

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »