…, en av de myndigheter man behöver besöka för att ta sig ur detta land. Och in i för den delen. Vårt Brasilienäventyr går mot sitt slut och därmed skall våra kontakter med de brasilianska myndigheterna avslutas. Vad vi fått höra/läsa från så gott som samtliga långseglare vi varit i kontakt med är detta en “jättejobbig” procedur, inte bara i Brasilien, och de är “så besvärliga så”….
Hittills har vi kanske haft tur för alla (nästan) har varit trevliga och tillmötesgående. Att deras kontor inte är placerade för att passa en turistande liten segelbåt är kanske smällar man får ta? För visst blir det en massa åkande hit och dit och lite klädbyten med för den delen… :-).

Från shorts och linne till mer presentalbel klädsel.

Riggad för myndighetsbesök!

Kan någon blogläsare tala om för oss hur det går till för en “Bluewatercruiser” från ett ickeeuropeiskt land, gärna med visumtvång, när de angör Göteborg? Vilka myndigheter behöver de då besöka? Var ligger de? Öppettider? Vad händer när de seglar vidare till Uddevalla? Eller är det som vanligt i vårt förträffliga Svedala, det går som en dans på några minuter???
Nyfikna är vi, och helt aningslösa om detta…

Capitania dos Portos, i delstaten Piaui.

Kulturministerns privatchaufför när vi fick svinbråttom att hinna innan 17.00 då Policia Federal stängde. Mototaxi är mycket vanligt i Brasilien. Heléne på MC är dock mindre vanligt.

Vi har bestämt oss för att gilla läget och vara glada, uppskattande och så tillmötesgående som vårt tålamod och språkkunskaper klarar. Idag fick vi kaffe hos Capitania dos Portos och hjälp med taxi-bokning hos Policia Federal.

Bosse @ hority fan!
Litet Brasilianskt myndighetslexikon

1. Declacao de Entrada/Saida de Embarcacao Estrangeira de Esporte e/ou Recreio. (Declaration of entry/exit) Denna blankett fylldes på i varje hamn och i sista hamnen tog de den och vi fick en kopia…

2. Policia Federal, federala polisen, immigrationsmyndigheten. Här stämplas passen och man får sin tremånaders limit. Behöver bara besökas vid in och utträde ur landet eller vid förlängning med ytterligare 3 månader (vilket kostar 67 R$/person).

3. Agencia Nacional de Vigilancia Sanitária, hälsomyndigheten. Dessa träffade vi bara i Natal. Och de tyckte att vi verkade friska och krya.

4. Secretaria da Receita Federal, tullen. Vill nog ha ett besök vid in- och utklarering från varje hamn. Där har vi nog missat några tillfällen…

5. Capitania dos Portos, kustbevakningen (tror vi). Viktig och gäller båtens in- och utklarering. Denna har vi nog inte missat.

Sen kan varje delstat ha sitt eget lilla myndighetskrav t ex Comando da Policia Maritima på Fernando de Noronha.

Lätt som en plätt!!! 🙂

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

      Vårt mål för dagen. Bar 21, på udden intill Praia Genipabu. Här intog vi en undebart god lunch i härlig miljö…  

Brassarnas älsklingstecken! Kan betyda nästan allt som är en positiv signal till någon. Yess! Snyggt! Bra! Rätt! OK! Osv… Men hur säger man: Nej! Usch! Fel! Fy! Osv???
Idag lärde vi oss…

Vi skulle till Genipabu, en av Brasiliens mest berömda stränder, ok, Copacabana är väl lite mer känd, då, då. Snåljåpen i oss gjorde att vi valde buss. Trots att det Brasilien inte finns skyltar (oftast) som talar om var bussen stannar , ingen info om linjenät eller vid vilka eventuella tider som en buss behagar dyka upp. Att man sen behärskar språket som lika bra som en nyinflyttad Somalier i Särö gör inte saken lättare…

Promenerade bort till närmaste strand i förhoppning att hitta en buss som gick norrut över bron jag nämnde i förra bloggen. Väl vid Praian hittade vi ett slags busstorg där vi fick veta är om ni knallar vidare söderut hittar ni en buss som går till Genipabu. OBRIGADO! sa jag och vi knallade vidare. Efter ett tag bromsade en buss in längs vägen och ropade på oss!? (Ja, inte bussen, utan chauffören.) Vi struntade i honom men när hela bussen, mao även alla passagrerarna envisades med att vi skulle ombord gav vi upp och gick till chauffören. Vi begrep inte vad han sa, inte heller vad konduktören sa, men efter ett tag blev det klart att de visste att vi skulle till Genipabu och alla (alla) ombord hjälptes åt att få oss att förstå att först lämna pengar till konduktören, sen gå av bussen och gå ombord längst bak (mao smita förbi vändkorset) och sen sätta oss längst fram vid konduktören. Jag ville fixa betalningen men där blev det tji! Han hade fått 20 riais så jag blev något orolig… Efter att ha kört en bra stund åt helt fel håll var det dags att få tillbaks pengarna och något senare mitt i stan, långt åt helt fel håll blev vi ombedda att gå av? När vi lämnat bussen upplyste en av passagerarna oss att ni står fel. Tre meter åt vänster var en lyktstolpe, där skulle vi stå!? Jaha? And now då? som en gammal vän brukar säga… Jo, andra bekräftade att här brukar vår buss stanna men en annan var ju lite ivrig så även bussar som stannade ett par meter från vår anonyma stolpe tillfrågades. A Genipabu? Frågade jag föraren av minst trettio olika bussar som stannade vid och i närheten av stolpen. Alla svarade leende på samma sätt: Pekfingret upp i luften, vevandes fram och lillbaka, liksom “Nej, nej, min lille vän!” och efter ett tag förstod jag! Detta är motsatsen till “Thumbs up”.

Jag gav defenitivt upp då Heléne påpekade att bussen jag frågade redan passerat tre gånger. Efter en halv oändlighet dök faktiskt bussen till Genipabu upp och vi åkte direkt nästan ner till Praian.
Mer om vår upplevelse där fixar allas vår lilla minister!

Bosse @ home @ last…

PS
Häromdan tog det tre timmar att ta oss hem via buss från Praia Ponta Negra. Tog en kvart dit med taxi 🙂
Avhandlingar om bussystemet i detta land bör det finnas ett antal så vi avstår från fler beskrivningar. Men som rookie är det DEFINITIVT inte lätt…

Kategorier: Långsegling // Skriv kommentar »

Efter en riktig glidarsegling från Jacaré kom vi igår till Natal, lite av ett “svensktillhåll” i Brasilien.

Vi som kommer med båt ser oftast andra delar av detta land än vad turister gör. För att ta till oss det andra upplever av Brasilien tog vi idag en taxi till Praia Ponta Negra, en jättestrand med allt som stranddiggare älskar. Här ägnade vi en heldag åt bad, kolla på folk, köpa krims krams mm. Här var hela stadsdelen mer i stil med det vi sett i Spanien/Kanarieöarna till skillnad från resten av stan.

För att avsluta dagen skall vi nu till en annan “turistfälla” och lära oss dansa Forro-dans. Mer om detta i kommande rapporter…

Bosse @ seaQwest

     Nej, det är inte Stora Bält-bron, utan en bro som inte finns med på våra sjökort! Trots nya Brasilianska och sprillans Navionics kort! Men det var ok för den är högre än Älvsborgsbron… 

     Morro do Careca, en 120 meter sanddyn i kanten av Praia Ponta Negra.

      Strandturister…

     …bland andra likasinnade!

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

Alla som känner vår lilla minister vet att hon kan vara; kräsen, äckelmagad och innehar ett antal fobier, de flesta djurrelaterade. ”Bättre lite skit i hörnet…” är för henne ett okänt uttryck men nu har vi passerat alla hennes gränser med råge!

Kapten har tidigare förgäves försökt få förståelse för detta men med uselt resultat. 

Redan när vi kom till hotellet i Manaus vände hon i dörren vid åsynen av rummet. Vi landade i ett litet ruffigt rum utan det mesta och Kulturministern fick ett spel. Rätt ok då det vid den nattliga uppgörelsen (04.00) i receptionen visade sig att vi hade fått fel rum och det rum vi fick var klart bättre. Dock under den normala ”ribban”.

På vår djungeltur hade vi bokat en ”private suite” första natten för att acklimatisera oss (henne). Visade sig vara en träbarack med tak av palmblad, myggnät över sängen, toa/dusch i tveksam standard, men i dagsljus rätt trivsamt.

Dagens noteringar präntas ner för eftervärlden…

Fönstren var brädluckor med myggnät och när vi duschade (enbart kallvatten) rann vattnet ut genom väggen, via toan, in under sängen där det försvann genom glipor i golvet. I vanlig ordning satt det en golvbrunn på högsta punkten i duschen men fallet var åt andra hållet. Det hjälpte inte ens att nederdelen av väggen i duschen hade ruttnat, med stora hål som följd, så både spindlar, råttor och en eller annan anakonda kunde slingra sig in. Innan toabesöken avsynades utrymmet av kapten med telefonens display igång då det inte fanns nåt ljus i toa/duschen (glömt ficklampa).
Duschens golv, här rann inte mycket rätt… Hålen ut syns dåligt på bilden men de var stoora!

I övrigt fanns ett eluttag igång då dieselgeneratorn kördes mellan 18.00 och 22.00. Så kamerabatterierna höll vi effektivt igång!
Gnällde hon? Icke! Acklimatiseringen till ”djungle life” hade hittills gått strålande.

Ribban har sänkts i omgångar och med stor entusiasm:

– (i ösregn) fiskar hon livsfarliga pirayor!
        Heléne med nyfångad Silver piranha & Bosse med en Red bellied piranha. Näst farligast av alla olika sorter (ca 20st). Tuggar i sig en bra bit kött på ett bett. Kul att pilla loss kroken…  Som parentes kan nämnas att vi badade på samma ställe som vi fiskade, där det kryllade av ovan sötnosar! “Inga problem om ni inte har öppna sår eller blöder” sa guiden…

– glider hon omkring i en kanot (i kolmörker) med vår guide ståendes i fören med pannlampa på huvudet. Han letar kajmaner. Vi glider ut och in i vassruggar och längs strandbrinkar på jakt efter en lagom stor kajman. Rätt var det är kastar han sig ner i vattnet och dyker upp med en liten kajman i händerna! Vilken sedermera vår minister gullar med???
 

           En liten ettrig kajmanunge som vår naturminister fattat tycke för…

– promenerar hon i många timmar i 35 graders värme bland oräkneliga flygande kryp, i fula sandaler, svettas ymnigt, i en skog som växer så fort att trots att stigen vi går på används ett antal gånger per vecka, måste vår guide använda sin machete flitigt för att vi skall komma fram.

– äter hon!!? Trots att maten är väldigt lokal, välsmakande kan kapten intyga, går det mesta ner utan knot. Till och med ett och annat “mums” undslipper vår kulturminister i obevakade ögonblick… En av huvudingridienserna i flera dar var en harpunerad jättefisk som vi hade turen att bevittna hemtagande/beredning av. Arapaima heter den och detta exemplar var ca 2 meter lång. Fiskaren var mindre än Heléne så hur i hela Hisingen han fått upp fisken efter harpunering vete fåglarna, eller heter det fiskarna??? Annars gick gränsen för intag i djungeln när vi erbjöds färska (levande) kokoslarver av vår guide. De tog sig in i en nöt (glömt namnet) med tre frukter i, åt upp dessa och växte sig lika stora och smakade (tydligen) samma som nötens frukter. Kokosliknande. Detta blev lite för bra även för kapten men flera av expeditionssdeltagarna provade och överlevde…
        Levande mat serverad på välanvänd machete! Alan gick inte en meter utan sin/sitt kniv/svärd eller vad synonymen för machete nu blir… Han använde den också till allt! Hugga väg, peta näsan, killa rygg, gräva, upptukta uppstudsiga turister (varför tittar alla på mej???), paddla, raka sig och mycket annat…

– blev hon kvar på stigen när vi mot slutet av vår djuptinidjungelnpromenad blev presenterade för Barbara. Guiden lockade ut henne (Barbara alltså!) från ett hål intill stigen, med en liten sticka indränkt i saliv. En stor grann tarantel gör entré och Alan, vår guide sätter sin machete för hålet så hon inte kan krypa tillbaks. Förvillad irrar hon omkring på stigen medan Alan kontrollerar riktningen med sin sticka. Nu kan ni ta kort säger han! Till och med vår minister går fram och fotar på nära håll. Detta trots spindelfobi, vetandes att den är dj-ligt giftig, snabb, kan hoppa, har tjocka håriga ben och framförallt är en skitstor SPINDEL!!!
        Barbara, elakt utestängd från sitt bo med hjälp av Alans machete, ännu ett användningsområde. Hon (taranteln) var respektingivande stor kan kapten intyga…

– följer hon med ut, ännu längre in i djungeln för en övernattning i det fria. OK, vi hade tak över huvudet men det var också allt. Kapten hörde en hel del muttranden efter att hon krånglat sig in i hängmattan, rättat till myggnätet och skulle sova: ”Jag får ingen luft”, ”Det kliar”, ”Vad är det som låter?” ”Vad var det??” ”Vem släcker stearinljuset?” ”Nåt kryper på ?itt nät!!!” och så vidare. Vad hon inte vet är att strax intill pågår en intensiv jakt bland hängmattorna efter en liten tarantelspindel. ”Gå och lägg er” sa Alan, vår guide. Den har säkert dragit till skogs…? Och strax somnar hon, mätt och belåten efter en härlig BBQ över öppen eld och morgonen efter är hon bland de första uppe och fixar ved till elden men med det egentliga fokuset på att hitta var Alan gömt kaffet…
    Våra sovkokonger. Kulturministern låg rakt under stearinljuset vilket fick till följd att sova inte fanns på kartan förrän det slocknat. Hon nådde nämligen inte upp för att blåsa ut det 🙂 Vid lägerelden kokades ris och och när det blev “rätt” glöd grillades kycklingspett till hela gänget.

     Gryning vid lägret.

– tillverkar hon kondomer av naturgummi i stickande rök och bland bromsar och myggor. För 100 år sedan hade hon säkert fått jobb hos någon av gummibaronerna! (Mer om dessa i kommmande resebrev…)
    Kådisarbetare Hurtig “in action”. Röken drog till sig så mycket mygg och andra stick- & bitdjur att kapten fortfarande kliar sig… Av nå´n underlig anledning klarade ministern sig?????

Vid återkomsten till vårt hotell i Manaus kändes plötsligt samma rum som rena lyxsviten! För att inte glömma var vi varit har vi tagit med oss ett antal moskitobett som vi ömt kliar på…
 

Personlig besvikelse

Jag hade så gärna velat ta en fin bild på en sådan här:

Och allt jag fick var det här, doppelscheizze!!!
    Ungefär mitt i bilden, bakom några trädstammar anar man fågeluslingen. Antagligen för att dj-las lägger den näbben bakom träden!!! Sen har den mage att flyga bortåt, nedåt. Vad gör en fotograf då??? Slänger kameran i floden! (Tur man inte är fotograf…)
 

Krokodile Bossee @ Amazonas

 

Bonus:

        Djungel lovers. Man kan ha kul trots att man är lite långsam…

Att lämna lägret i kvällningen kan ha sina risker. Att man aldrig kan få slå en drill i fred…

Några av de djur vi sett på våra små expeditioner:

 

Kategorier: Långsegling // 4 Kommentarer »