Vårt mål för dagen. Bar 21, på udden intill Praia Genipabu. Här intog vi en undebart god lunch i härlig miljö…  

Brassarnas älsklingstecken! Kan betyda nästan allt som är en positiv signal till någon. Yess! Snyggt! Bra! Rätt! OK! Osv… Men hur säger man: Nej! Usch! Fel! Fy! Osv???
Idag lärde vi oss…

Vi skulle till Genipabu, en av Brasiliens mest berömda stränder, ok, Copacabana är väl lite mer känd, då, då. Snåljåpen i oss gjorde att vi valde buss. Trots att det Brasilien inte finns skyltar (oftast) som talar om var bussen stannar , ingen info om linjenät eller vid vilka eventuella tider som en buss behagar dyka upp. Att man sen behärskar språket som lika bra som en nyinflyttad Somalier i Särö gör inte saken lättare…

Promenerade bort till närmaste strand i förhoppning att hitta en buss som gick norrut över bron jag nämnde i förra bloggen. Väl vid Praian hittade vi ett slags busstorg där vi fick veta är om ni knallar vidare söderut hittar ni en buss som går till Genipabu. OBRIGADO! sa jag och vi knallade vidare. Efter ett tag bromsade en buss in längs vägen och ropade på oss!? (Ja, inte bussen, utan chauffören.) Vi struntade i honom men när hela bussen, mao även alla passagrerarna envisades med att vi skulle ombord gav vi upp och gick till chauffören. Vi begrep inte vad han sa, inte heller vad konduktören sa, men efter ett tag blev det klart att de visste att vi skulle till Genipabu och alla (alla) ombord hjälptes åt att få oss att förstå att först lämna pengar till konduktören, sen gå av bussen och gå ombord längst bak (mao smita förbi vändkorset) och sen sätta oss längst fram vid konduktören. Jag ville fixa betalningen men där blev det tji! Han hade fått 20 riais så jag blev något orolig… Efter att ha kört en bra stund åt helt fel håll var det dags att få tillbaks pengarna och något senare mitt i stan, långt åt helt fel håll blev vi ombedda att gå av? När vi lämnat bussen upplyste en av passagerarna oss att ni står fel. Tre meter åt vänster var en lyktstolpe, där skulle vi stå!? Jaha? And now då? som en gammal vän brukar säga… Jo, andra bekräftade att här brukar vår buss stanna men en annan var ju lite ivrig så även bussar som stannade ett par meter från vår anonyma stolpe tillfrågades. A Genipabu? Frågade jag föraren av minst trettio olika bussar som stannade vid och i närheten av stolpen. Alla svarade leende på samma sätt: Pekfingret upp i luften, vevandes fram och lillbaka, liksom “Nej, nej, min lille vän!” och efter ett tag förstod jag! Detta är motsatsen till “Thumbs up”.

Jag gav defenitivt upp då Heléne påpekade att bussen jag frågade redan passerat tre gånger. Efter en halv oändlighet dök faktiskt bussen till Genipabu upp och vi åkte direkt nästan ner till Praian.
Mer om vår upplevelse där fixar allas vår lilla minister!

Bosse @ home @ last…

PS
Häromdan tog det tre timmar att ta oss hem via buss från Praia Ponta Negra. Tog en kvart dit med taxi 🙂
Avhandlingar om bussystemet i detta land bör det finnas ett antal så vi avstår från fler beskrivningar. Men som rookie är det DEFINITIVT inte lätt…

Kategorier: Långsegling // Kommentera »