Sitter i brunn och försöker läsa en bok, GW Perssons senaste, riktigt bra faktiskt. Vi har mellanankrat på väg mellan Cayo Largo och Cienfuegos dit vi är på väg. Vinden är alldeles konstig här. Eftermiddag och kväll är lugnt men på senkvällen drar det i och natten och morgonen kan det bralla på bra. Så just nu jämför jag gribfiler med den verklighet vi utsätts för, kollar vad Pingsen tycker, via VHFn, fast Hjalle är mest intresserad av hur länge jag kokt mina lobsters…

Heléne har tjatat senaste veckan om att vi måste köpa hummer och fisk så varje gång vi kommit i närheten av en fiskebåt har hon börjat veva med armarna som en semafor. Här var sista chansen och nu gick det hem. En ensam kille i en roddbåt som lagt ut från den större fiskebåten som ankrat i närheten av oss. (Kolla pos 2012-02-28) Först förhandling vid Flying Penguin och sen vidare till vår båt. Han erbjuder resterna av sitt sortiment för, vad vi till slut förstår är, något att tvätta sig med. Absolut inga pengar, och sprit till kaptens födelsedag ombord hade han fixat från Pingisen så lite rengörings attiraljer för egen del var högintressant just nu. 

K-ministern gräver fram ett litet kit med schampo, tvål, tandkräm och nån form av deo, allt i små förpackningar och killen går nåstan i spinn av glädje! Vi fick två stora redsnappers och sex (!) rejäla lobstertails (2,5kg) så¨Heléne fick dåligt samvete och skickade med ett par bonusöl till festen i kväll. Sen var det dags att hämta H&B för en middag på vad som återstår efter en remote månad. K-kockan är en fena på att trolla fram godis ur kylen men kass på att räkna spagettipinnar så det lär bli pasta sallad i minst en vecka framöver.

När middagen avslutats och kvällens plumpomgång gått igång drog vinden igång från NORR!!! Lite oroande… Men “first things first” så partiet med plump avslutades ihop med gott vin och sen kunde vi konstatera att kapten skulle få problem att ro herrskapet Schibbye tillbaks i motvinden. Motor riggas och i skvätt och gung levereras de till sin Flying Penguin. Hem igen, ut med med kätting och paketera nykokt hummer sen läsning till vi känner oss trygga vid vår nu blåsiga ankring. K-ministern är trygg för hon har sovit i ett par timmar redan och nu tror jag att ankarvakteriet får vara för den här gången. 45 Nm i morgon, åter i motvind så utvilad är nåt man bör vara..

Bosse @ Cayo Sal

Kategorier: Långsegling // Skriv kommentar »

Plenty pesos… Valutasystemet i Kuba är lite speciellt. Vanliga Pesos för vanligt folk. Convertible Pesos (CUC) för turister och priviligerade. 1 CUC = 25 Pesos eller ca 1 US$.  Vi hämtar ut CUC ur bankomater där man hittar en sådan och när vi skulle till en stad utan turister var vi tvungna att skaffa “riktiga” Pesos via speciellt växlingskontor..
Var? Jo, vi har seglat runt Kubas västra hörn och tagit oss till Isla de la Juventud där vi är uppankrade utanför en marina med igensandat inlopp, Marina de Siguanea. Katamaraner går på grund så för oss djupstickare var det inte ens värt ett försök. Idag har vi tagit lokalbussen till andra ändan av ön, en mycket intressant resa på ca en timme. Målet var Nueva Gerona, en ganska stor stad med genuint kubanskt fokliv helt befriat från turismo. Mucho interessanto!

Stickspår:
Passagen av Cabo de san Antonio (Västhörnet) var “a piece of a cake” trots vårt fullständiga ignorerande av alla råd och tips om hur man passerar säkert. Golfströmmen kan nå upp till 7 knop nordlig ström här, så med lite vind i fel riktning blir vattnen som tokiga och 7 knop mot i stollevatten klarar inte ens seaQwest! Rådet var: Direkt efter en Norterly, mitt i natten då vindarna är som svagast, i nord ostlig lätt vind passerar man. Vi, ihop med Pingisen rundade dan innan ny Northerly, mitt på dan, i sydvästlig vind. Tanken var att vind med ström = snäll sjö! Bingo!
(Ibland är det bra att tänka själv och har man sällskap av en supergarvad seglare blir tänket lättare.)

Tillbaks till CUCkelurandet:
Hungriga efter förtvivlat letande efter frukt och grönt hittade vi en “lyx” restaurant mitt i stan. “Den lilla grisen”, El Cochinito. Tveksamt beställer vi in fyra olika rätter av gris, snålar med tillbehören och som väl är är både Mohiton och ölen billig. Vinet var slut…

Grisvarianterna var helt ok, dock små portioner, men “what the hec”. La quenta por favour och en nota på 63 Pesos landar på bordet. Hmmm, dyrast hitills men det verkar vara fullt av rika, representerande kubaner här så det kanske är ok. Vi skramlar ihop 65 Pesos(CUC) lite surmulet och viftar efter servitrisen. Då dyker en kuban upp och viftar(han också) med lokala pesosar och vi tror att karln vill växla svart eller grått eller nåt… Sen börjar han bläddra i våra pengar och efter lite förvirring står det klart att han vill hjälpa oss att betala rätt. Vi var på väg att betala 63 CUC för fyra lunch + 4 öl + 4 mohito. Enligt vår nu kubanske vän skulle vi bara betala samma sak i lokala pesos vilket blir 24 ggr billigare!!! Notan åker ut och in ett par gånger då öl och sprit debiteras i CUC men maten var i lokal valuta vilket till slut landar på en lunch för fyra inklusive öl och drinkar för ca 45 SEK, totti! Vi var på väg att betala nästan 500 spänn.
Senare på da´n var Hjalle och Kapten tillbaks, gräsänklingar då hustrurna desperat jagade runt stan efter frukt. Världsvant beställde vi mohitos och betalade med lokala pesosar, 20 stycken exakt. Två drinkar för in alles 5 spänn!

Bussen var ett par timmar försenad då den skulle plocka upp folk från Havanna-båten så vi hann med några fler mohitos och kolla på folk. Det är värt hur mycket som helst att bara sitta och titta på hur människor i olika länder ser ut, lever, agerar och har det.

Buenas notches från
Bosse @ another land of confusion

I morgon drar vi vidare mot Cayo Largo!!!

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

Sitter i brunn efter en låång dag. (Utcheckning från Marina Hemmingway 06.30) Suger på resterna av Kubas finaste cigarr, Cohiba Rustica, stor fet och mycket god. Faktiskt Che Guevarras favorit… Ja, ja, det är dumt att röka men skall man röka nåt, någonstans, måste det vara här. Vi köpte några dyrgripar på en tobaksodling under en biltur i detta spännade och motsägelefulla land och då är det ju ens plikt att röka upp dem. Helst innan nån annan upptäcker dem för det är troligen inte helt rumsrent att inneha dessa rökeriets juveler.

Vårt “shallow alarm” tjuter var annan minut vilket innebär att vi har 20 cm kvar till att stå på grund. Funderar hur de har det på Pingisen som ligger intill, dom sticker 30 cm mer än oss. Klen tröst. Men som ankarvakt får man lite tid över och så så blev denna blog till.Hur hamnade vi här? (kolla pösition 14 feb) Jo, vi hade en plan att gå till Bahia Honda, en stor fin vik vi blivit rekommenderade att gå till. Perfekt avstånd, men coastguard förbjöd oss pga militära aktiviteter och sa att detta var vårt närmaste alternativ. 

Mer än 50 Nm till angöring gjorde att det blev motorseglarslör mellan 6 och 8 knop så dagen var finfin i medsjö och strålande sol. Därefter 5 Nm  med eyeball navigation in runt ett antal rev, Pingisen först som vägvisare men de vände då vår ankarplats troligen hade försvunnit i en orkan under senare år. I alla fall fanns inte viken där Hemmingway legat och snorklat (!) kvar så vi fick lägga oss på hyfsat djup bakom revet intill ön Cayo Paraiso. Kvällen blev fin med grillmiddag ombord på seaQwest och en driva ljug blandat med planerande ihop med Hjalle Och Brittis.

Nu orkar jag inte lyssna på larmet längre så vi fimpar både cigarrer och instrument så får vi se vad morgondagen har att erbjuda.

Bilder och fullständig bekännelse kommer i K-ministerns kommande resebrev.

Lev väl, det gör vi!

Bosse @ remote Cuba

(Just nu seglar vi västerut mot hörnet av Kuba där vi skall ladda inför rundningen.)

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

At least in his bar, Sloppy Joe´s, or better said: We are in Key West!
Det sista av våra stora mål med vår USA-runt trip.

Sunset in Key West

Vi snirklar in runt Flemming Key och tar en mooringball på det stora boj-fältet norr om stan. Tar dingen in och möts genast av seglarvänner sedan mitten av Lake Michigan. Jim & Cristine väntar på oss med gudmors Beetle cab och vi blir skjutsade in till sta´n. Strax innan Duval Street svänger Jim dikt babord. Welcome to Key West! Vi landar i ett hus med spännande anor! Byggt på tidigt 1800-tal på Bahamas, huset flyttades efter en orkan till Eaton Street, Key West. Sen ett antal år ägs huset av Jim´s gudmor Pattie och står till förfogande för hennes vänner. Jim & Cristine bodde där en månad innan det var dags att dra vidare mot Bahamas och vi tillbringade några eftermiddagar på deras porch vinkandes till “the commoners”.

On the porch at Eaton Street.

       Återbördande av bojvakt. Elin passade Flying Penguins boj innan de kom fram till Mooring-fältet.
Inför vår första övernattning fick vi en lång story om husets egna spöken. Tre döttrar till den slavinna som köptes för sanslösa 5000 dollar inför flytten från Bahamas. Tjejerna hade antagligen en fin tid i huset eftersom de aldrig gjort någon illa, bara flyttar omkring saker, väsnas, och andra snällspöktrix. Vid sista middagen i huset, med Pingisar och ULLRar brakade det till i rummet intill.. (Tjejernas sovrum) Jim kollade, ingen där, och en liten kall kåre ringlade längs ryggraden då natten skulle tillbringas rakt över “spökrummet”.

Ett par potlucks på Eaton Street, sista blev”spöknatten”, hanns med innan s/y ULLR med Jim & Cristine drog vidare mot Marathon. Mitt i alltihopa dök Adriana 1 upp så det blev reunion på “Conch Revolution”, en känd fiskrestaurang, och en härlig middag med Bill & Shawnie samt Hjalle & Brittis. Conch Revolution är i sig rätt kul. På 80-talet blev folket här så innerligt trötta på myndigheternas infernaliska kontrollerande av all trafik mellan Key West och fastlandet så man startade en protestorganisation som kallades Conch Revolution och den blev en sådan succé att den lever fortfarande med flagga och allt. Stolta Key West-bor flaggar med sin Conch Revoution-flagga efter segern mot fyrkantiga myndigheter… Helt i Kaptens smak ;-).

Vardagen vid mooringen blev båtunderhåll, bunkring, planering inför vidare resor, hojande, kulturtrippar och allmänt socialt liv bland seglarvänner.

       Ny och begagnad växelförare till gamla Källberg. Gissa vilken som är utsliten? Gôtt att inte behöva stänga av maskin så fort man vill ha friläge.

Inför ett stundande blåsväder  beslöt vi (FP & SQ) att boka upp plats i en marina trots priser som gör ont i plånboken. Vi har vant oss vid 1 till 1,5 dollar per fot, vilket kan kännas ok då servicen vida överträffar svenska hamnar.
Men här var billigaste marinan den kommunala Key West Bight Marina för 2,75 dollar per fot. Standard annars var 3-5 dollar…
Vi fixade kanonplatser till både oss och Pingisarna och da´n efter var det kappseglingsdags på Key West så den lilla kryddan fanns med i kalkylen.
2012 Wrecker’s Cup Race gick av stapeln da´n efter och seaQwest var inte ett alternativ då klassindelningen för vår del var enskrovsbåtar under 30 fot och enskrovsbåtar över 30 fot. Så Kapten Hjalle hade både däcksgast och navigatör innan han visste att han skulle raca i Key West.

       Fighting face på en gammal storseglare!

       Nu tar vi dom!!!

       America 2.0, Key Wests nybyggda stolthet kom efter oss trots att de startade fem minuter före. Den blå påsen i bakgrunden tillhör en Swan 48. Hyfsade skalper att ta…

        Yess! Vi vann.

       Evalena, seglande barägare ihop med firad besättning på Flying Penguin. Charlie håller koll på sin crew i kapten Hjalles famn.

Med Flying Penguin, en Najad, nästan ny, 440 blev vi en farlig konkurrent till de lokala seglingsentusiasterna.
Evalena, en svensk tjej som bott här i mååånga år var den som startade racet för 27 år sedan då hon och hennes man utmanade, med sin gamla skonare en annan som hakade på en segling till Sand Key, ett stort rev 7 Nm syd Key West. Sedan blev hon barägare och J-24 seglare och racet går fyra ggr per år och lockar runt 50 båtar varje gång.
Mycket taktiksnack inför starten, väldigt plattlänsig segling. Skall vi gå hit, elller kanske dit, eller si  eller så. Hur sätter strömmen? Vad händer med vinden? Osv, osv.
Start och fd kapten numer däcksgast Bosse kämpar för att få strumpan av genackern som så elegant riggats för en snabb start.
Skiten sitter fast! Navigatören, alias K-ministern rusar till undsättning och strax innan startlinjen får vi med med gemensamt vimsande upp strumpan och genackern smäller ut i all sin prakt! Puhhh.
Sen seglar 25 båtar åt väst, 27 åt ost (edamer) och vi seglade mot mål. Ruggeplatt segling med Lindiskfarnsk sättning (Dynghårt skotad fock mellan saxad stor och genacker.) som faktiskt gav både stadga och ca 0,5 knop extra i fart.

Denna segling som vi vann, med efterföljande party på Schooner Wharf blev en perfekt avslutning på vårt USA-år. Så fullt av upplevelser och intryck att det kommer att ta många år att smälta.

       Inför avsegling bunkras det friskt, vi blir nu lite remota både digitalt och groceryalt (?). Hjalle hämtar mer och Kapten B går andra vändan till seaQwest.

Nu är det  dags att dra mot nya mål och fylla på vår redan sprängfyllda intrycksbank!
Håll koll på positionsrappporterna för internetförbindelsen bryts inom kort.
Bosse @ seaQwest
www.seaqwest.se

PS
“The Swedish Blue Water Race to Key West” vanns av seaQwest med 1 dygn så Pingisen hade kvalificerad besättning under Wrecker´s Cup!

Kategorier: Långsegling // Skriv kommentar »