At least in his bar, Sloppy Joe´s, or better said: We are in Key West!
Det sista av våra stora mål med vår USA-runt trip.

Sunset in Key West

Vi snirklar in runt Flemming Key och tar en mooringball på det stora boj-fältet norr om stan. Tar dingen in och möts genast av seglarvänner sedan mitten av Lake Michigan. Jim & Cristine väntar på oss med gudmors Beetle cab och vi blir skjutsade in till sta´n. Strax innan Duval Street svänger Jim dikt babord. Welcome to Key West! Vi landar i ett hus med spännande anor! Byggt på tidigt 1800-tal på Bahamas, huset flyttades efter en orkan till Eaton Street, Key West. Sen ett antal år ägs huset av Jim´s gudmor Pattie och står till förfogande för hennes vänner. Jim & Cristine bodde där en månad innan det var dags att dra vidare mot Bahamas och vi tillbringade några eftermiddagar på deras porch vinkandes till “the commoners”.

On the porch at Eaton Street.

       Återbördande av bojvakt. Elin passade Flying Penguins boj innan de kom fram till Mooring-fältet.
Inför vår första övernattning fick vi en lång story om husets egna spöken. Tre döttrar till den slavinna som köptes för sanslösa 5000 dollar inför flytten från Bahamas. Tjejerna hade antagligen en fin tid i huset eftersom de aldrig gjort någon illa, bara flyttar omkring saker, väsnas, och andra snällspöktrix. Vid sista middagen i huset, med Pingisar och ULLRar brakade det till i rummet intill.. (Tjejernas sovrum) Jim kollade, ingen där, och en liten kall kåre ringlade längs ryggraden då natten skulle tillbringas rakt över “spökrummet”.

Ett par potlucks på Eaton Street, sista blev”spöknatten”, hanns med innan s/y ULLR med Jim & Cristine drog vidare mot Marathon. Mitt i alltihopa dök Adriana 1 upp så det blev reunion på “Conch Revolution”, en känd fiskrestaurang, och en härlig middag med Bill & Shawnie samt Hjalle & Brittis. Conch Revolution är i sig rätt kul. På 80-talet blev folket här så innerligt trötta på myndigheternas infernaliska kontrollerande av all trafik mellan Key West och fastlandet så man startade en protestorganisation som kallades Conch Revolution och den blev en sådan succé att den lever fortfarande med flagga och allt. Stolta Key West-bor flaggar med sin Conch Revoution-flagga efter segern mot fyrkantiga myndigheter… Helt i Kaptens smak ;-).

Vardagen vid mooringen blev båtunderhåll, bunkring, planering inför vidare resor, hojande, kulturtrippar och allmänt socialt liv bland seglarvänner.

       Ny och begagnad växelförare till gamla Källberg. Gissa vilken som är utsliten? Gôtt att inte behöva stänga av maskin så fort man vill ha friläge.

Inför ett stundande blåsväder  beslöt vi (FP & SQ) att boka upp plats i en marina trots priser som gör ont i plånboken. Vi har vant oss vid 1 till 1,5 dollar per fot, vilket kan kännas ok då servicen vida överträffar svenska hamnar.
Men här var billigaste marinan den kommunala Key West Bight Marina för 2,75 dollar per fot. Standard annars var 3-5 dollar…
Vi fixade kanonplatser till både oss och Pingisarna och da´n efter var det kappseglingsdags på Key West så den lilla kryddan fanns med i kalkylen.
2012 Wrecker’s Cup Race gick av stapeln da´n efter och seaQwest var inte ett alternativ då klassindelningen för vår del var enskrovsbåtar under 30 fot och enskrovsbåtar över 30 fot. Så Kapten Hjalle hade både däcksgast och navigatör innan han visste att han skulle raca i Key West.

       Fighting face på en gammal storseglare!

       Nu tar vi dom!!!

       America 2.0, Key Wests nybyggda stolthet kom efter oss trots att de startade fem minuter före. Den blå påsen i bakgrunden tillhör en Swan 48. Hyfsade skalper att ta…

        Yess! Vi vann.

       Evalena, seglande barägare ihop med firad besättning på Flying Penguin. Charlie håller koll på sin crew i kapten Hjalles famn.

Med Flying Penguin, en Najad, nästan ny, 440 blev vi en farlig konkurrent till de lokala seglingsentusiasterna.
Evalena, en svensk tjej som bott här i mååånga år var den som startade racet för 27 år sedan då hon och hennes man utmanade, med sin gamla skonare en annan som hakade på en segling till Sand Key, ett stort rev 7 Nm syd Key West. Sedan blev hon barägare och J-24 seglare och racet går fyra ggr per år och lockar runt 50 båtar varje gång.
Mycket taktiksnack inför starten, väldigt plattlänsig segling. Skall vi gå hit, elller kanske dit, eller si  eller så. Hur sätter strömmen? Vad händer med vinden? Osv, osv.
Start och fd kapten numer däcksgast Bosse kämpar för att få strumpan av genackern som så elegant riggats för en snabb start.
Skiten sitter fast! Navigatören, alias K-ministern rusar till undsättning och strax innan startlinjen får vi med med gemensamt vimsande upp strumpan och genackern smäller ut i all sin prakt! Puhhh.
Sen seglar 25 båtar åt väst, 27 åt ost (edamer) och vi seglade mot mål. Ruggeplatt segling med Lindiskfarnsk sättning (Dynghårt skotad fock mellan saxad stor och genacker.) som faktiskt gav både stadga och ca 0,5 knop extra i fart.

Denna segling som vi vann, med efterföljande party på Schooner Wharf blev en perfekt avslutning på vårt USA-år. Så fullt av upplevelser och intryck att det kommer att ta många år att smälta.

       Inför avsegling bunkras det friskt, vi blir nu lite remota både digitalt och groceryalt (?). Hjalle hämtar mer och Kapten B går andra vändan till seaQwest.

Nu är det  dags att dra mot nya mål och fylla på vår redan sprängfyllda intrycksbank!
Håll koll på positionsrappporterna för internetförbindelsen bryts inom kort.
Bosse @ seaQwest
www.seaqwest.se

PS
“The Swedish Blue Water Race to Key West” vanns av seaQwest med 1 dygn så Pingisen hade kvalificerad besättning under Wrecker´s Cup!

Kategorier: Långsegling // Kommentera »