På sightseeing i Mindelo stad, under en av våra första dagar här, stöter vi på en klock/t-shirtförsäljare en bit upp på en sidogata. Världsvant avvisar vi honom och går vidare. Efter en stund dyker samme man upp igen och inleder en konversation. Vi språkar glatt med honom och snart vet vi att han jobbat på svenska färjor i många år och ääälskar Sverige! Det visar sig vara hans lyckligaste dag då han precis blivit far och fått en son. I sin eufori över detta faktum vill han att vi som svenskar (favoritlandet) skall blir nå´n form av fadderföräldrar till sonen och ger genast Heléne ett halsband, fint hantverk, effektivt fastsatt runt hennes hals…
I morgon skall det bli fest hemma för sonen som skall döpas till Michael, med 300 gäster, lyckan är stor!!! Snart har undertecknad också ett halsband på sig, fast nu sitter det runt höger handled, antagligen för att man skall se skillnad på hannar och honor… Vår vän Charles, som han eventuellt heter, lycklig över att träffa just oss, nybliven far och allt, vet inte till sig hur han skall få ur sig sin glädje. Plötsligt smyger han över ett pappersinslaget paket till Heléne som får lova att inte visa innehållet för någon! Efter en stund kan han inte hålla sig utan vecklar upp paketet som innehåller ett armband av solitt guld! Stämplat och klart visar det sig… Pappan har en guldsmedsaffär lite längre ner på gatan, dit vi är välkomna nästa dag. I sympati med seaQwests skipper dyker det snart upp ett nytt paket. Denna gång, med samma hemlighetsmakerier, är det en kraftig guldkedja, minst lika äkta som sin föregångare, armringen. Vi är nu både förvirrade och överväldigade över vår väns vänlighet och enorma svada!
Vi språkar vidare ett tag och sen kommer det. PAYBACK TIME!
“Jo, det vore ju på plats att sonens gudföräldrar överlämnade en gåva (kontant) till sitt lilla gudbarn, eller?”
Och hur stor skulle en sådan gåva vara? Vad ni känner för är alltid rätt! Ok, 500 escudos? Hmmmpfh!!! Alldeles för lite! Efter ett tags kohandel betalar vi mer än vi vill och inser att “Hur puckad är du egentligen????”

Som straff bär nu undertecknad sitt halsband om handleden, dels som egen påminnelse och dels som tips till andra bondfångare: “Detta pucko har redan blivit blåst en gång, försök med nå´n annan!”

Nu trodde vi att det blåst över..
Men, nästa blåsning blev väldigt mycket värre. Natten mellan 26:e och 27:e december var lagom orolig med diverse underliga ljud gömda i den byiga vinden. Så har det varit de flesta nätterna till ankars i Mindelo hamn, så denna natt somnade undertecknad om. PUCKO! Var det nå´n natt du skulle studsat upp så var det just denna. För nu var det på riktigt. Trots att vår dinge var upphissad i dävertarna, fastlåst med en wire och vanlig tamp lyckades tjuvarna skära loss den, troligen med kniv, medan vi sov vår Törnrosa-sömn, med öppen skylight i akterruffen en meter ifrån banditerna!!! 

Våra trogna läsare vet att dingen var endast tre månader gammal då vår gamla blev stulen på likande sätt i Gibraltar. Det är svårt att beskriva hur FÖRBANNAD man blir över situationen. Dinge + motor + alla prylar i ansluting väck, om några dagar dags för översegling mot Brasilien (där dingen blir ett måste). Ingen ersättning från försäkringsbolaget (nu Pantaenius) då dingestöld inte räknas som inbrott…(20-25 tusen SEK back…)

Att vara på långsegling innebär upplevelser och intryck! Och för stor del av dem står människan. Vi får dagligen nya härliga sådana men blir samtidigt väldigt besvikna över att råka ut för baksidan av det mänskliga beteendet.

Man får inga nya intryck av att sitta i båten, så ut i verkligheten, så ofta du orkar och kan!
Till nyår är det dags att skaffa nya Mindelo-intryck 🙂
I avvaktan på den perfekta vinden
Bosse @ seaQwest
PS
Fick just veta att Tingsrätten piskat Kronofogden på fingarna när det gäller Bosses M2-bonus! Nu har jag vunnit i rätten två gånger!
Kan det vara dags att få lite cash?
Skall Heléne få vad hon skall ha efter M2-konkursen krävs tydligen HD-prejudikat och det orkar vi långseglande livsnjutare inte med …….

Kategorier: Långsegling // 3 Kommentarer »

Tillsammans med vännerna på Kairos och Miss Blue spenderades julaftonen ombord på seaQwest. Knytkalas innebar att det fanns mer än man behövde av det mesta, helt ok enligt skipper…
Mycket tjöt och ljug under kvällen och trot eller ej men vi lyckades att sammanfoga JRSK, OSK och Medelhavsseglarna till en och samma klubb! De ni!!! Nu skall bara resten av medlemmarna fatta och acceptera fördelarna med detta av oss enhälliga beslut…

Efter att vi avslutat julfirandet och höll på med det sedvanliga diskomhändertagandet hördes det välsång från utsidan av båten. Bosse studsade ut och möttes av en röd liten jolle med en grönländsk familj som kom roendes runt vår båt och sjöng “nu tändas tusen juleljus”. Mysfaktor hög!!!

Bosse @ seaQwest
BONUS:
Heléne-hiking
Luften har gått ur vår kulturminister! Att ta sig vatten över huvudet är ju ett vanligt uttryck och kunde kännas passande vid en resa lik vår. Men, i detta fall passar det bättre med “att ta sig klättermål över kroppskapacitet”…
Vi befinner oss på en stenlagd stig mellan Ribeira Brava, huvudorten på Sao Nicolau, och Cachaco, en pytteby högt ovan Ribeira Brava. Det är just det som är kruxet, att ta en promenad kan verka trevligt, att den är lite längre än vanligt, inga problem, att det är dj-ligt varmt, helt ok, men, vem f-n sa att det skulle vara 45 graders uppförslut hela tiden! Till och med åsnorna på väg ner halkade och gick i sick-sack.

Vi som tragglade uppför kämpade på och kulturministern hade sedan länge slutat föreläsa om olika sevärdheter längs vägen. Eventuellt kom nåt väsande om “vaaatten…”. Vid ett tillfälle halvhögt upp erbjöd jag min hand som draghjälp. Usch, du e´ ju svettig om handen! utbrast hon uppbragt! Nä-hä den dög inte…. (Skall sägas att vid detta tillfälle så rann svetten så det plaskade i sandalerna!) Senare fick jag knuffa upp nämnda minister med bägge händerna i ett fast grepp om om ryggslutet.

Av hänsyn till mob-objektet undviker vi närbilder…

Vi mötte en åsneförare vid slutet av stigen, ministern i detta läge helt okommunicerbar och undertecknad var nära att utlösa vår EPIRB och tillkalla helikopter, för hon kunde varken andas eller prata. Sistnämnda både oroväckande och skönt… Men när mannen med åsnan vänligt sa att hon borde gå in i skuggan var talets gåva helt plötsligt där. En kort pratstund i skuggan och sen fick man  baxa vidare. Nisse som var med hade redan kommit upp till toppen och där hittat en bar! Kommer nedrusande med denna strålande nyhet. Helt plötsligt kan hon gå själv! Är Nisse Jesus? Undrens tid är inte förbi… Vi kravlar de sista metrarna till landsvägen och ramlar in på nåt som är en kombination av bar och affär. Där står en gäng byggubbar och har rast. De äldre dricker groggue (inhemsk starksoppa) som luktar så vi väljer den portugisiska ölen SuperBock istället. 100 Escudos (10 SEK) för en öl, helt ok tycker vi och tömmer kylen…
Ja ha, nu har vi tagit oss hit men hur i hela Hisingen kommer vi härifrån???

Inkommande aluguer och baren i bakgrunden.

Jo! Här har man det finurliga systemet med ALUGUER, minibussar, flakbilar och liknade som kör mot fast ersättning när de fått tillräckligt med passagerare mot nån destination. Har du tur kommer en sådan körandes förbi och du kan köpa dej en plats och förhoppningsvis komma hem.

På enträgen begäran från läsare av bloggen bifogas här bildbevis på att det finns gott om utrymme för damskådning.

Kategorier: Långsegling // 2 Kommentarer »

Var kan man bättre förbereda sig inför julen om inte på Luciaön, en liten obebodd ö mellan Sao Vicente som vi lämnade och Sao Nicolau dit vii är på väg…
Snacka om remote! En jättelik sandstrand, helt ensamma frånsett en polsk fiskebåt (?) som låg uppankrad en bit västerut. Här fick vi en fin kväll med gemensam midddag ihop med Kairos-Nisse. Dealen var att om han inte fixade fisk på vägen skulle vi bjuda på hemmakonserverat. När vi ankrat upp sa Nisse att han hade problem med ankaret som fastnat i nå´n klippa så han tänkte ta ett dyk för att inspektera. Tänkte att han kan nog behöva hjälp så jag förberedde jollen för en överrodd till Kairos. När jag var nästan klar, ståendes på vår badplattform, daskar det plötsligt ner en illröd firre vid mina fötter med ett långt spjut i sig!?

En nyharpunerad Parrotfish, förklarar Nisse som just dök upp under badplattformen ikladd snorkel och cyklop. Inte den bästa matfisken men det finns gott om dem här så vi kan nog få ihop till en god fiskgryta till imorgon, säger Nisse glatt. Kulturministern gräver säkert fram lite käcka tillbehör…

Lite läckert är att dyningen är rejäl men lång så den märks knappt. Men, kollar man in mot land ser och hör vi hur sjön bryter kraftigt mot stranden. Det grundar upp snabbt vid stranden så det blir bara en våg på slutet och att landa med dinge kan vara riktigt lurigt. Vi fick ett bra exempel på det när en italiensk båt kom in i skymningen och sonen i familjen tog en sväng in mot land med  sin dinge. Han körde rakt in och låg sen och vakade länge innan han hittade den optimala vågen och surfade in. Gick nästan perfekt. Jollen stannade så häftigt att killen studsade ur och vi trodde att nu var det slutkört för den motorn. Men han tog sig tillbaks lite senare utan större problem.

APPROPÅ OVAN!
Snacka om sjömanskap! När vi var på utflykt på Santo Antao var resans mål Punta do Sol, vid öns nordspets. Där skulle vi äta lunch på en liten lokal restaurang. Men först kollade vi in hamnen. Här  brakar hela Atlanten in utan minsta skydd eller lä. Hamninloppet var ett enda inferno och massor med små fiskebåtar låg uppdragna på land. Hur någon överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att manövrera en båt i den häxkittel som hamnen var på grund av det kraftiga swellet som kom från norr var för oss en gåta. Vår guide sa att idag ligger alla inne och avvaktar bättre väder. Då får vi syn på en liten öppen båt med aktersnurra och tre man ombord. Vågorna är tre, fyra meter höga så båten försvinner ibland. Men, de verkar ha bestämt sig för att gå in. All annan verksamhet upphör och alla tittar på båten som ligger och vakar på rätt tillfälle. Efter ett tag med flera vändor fram och tillbaks bestämmer de sig. Nu kör vi! I full fart rider de på en våg och gör en 90-graderssväng och vips är de inne i hamnen. Men, problemen är inte över än. Här inne rullar vågorna in med full kraft så de måste ligga och vaka ett tag innan de hittar rätt våg att köra upp på land där fiskarkollegor hjälper till att dra upp båten i säkerhet. Vilket konststycke!!!

I pilotboken för Santa Luzia varnar de för “willawaves”, ett slags kastvindar som dundrar ner för bergen och kan vara rätt så häftiga. Och så blev det. Normalvinden låg på ca 10 knop men rätt var det var tutade det i upp till 25 knop från varierande riktning. Lite spännande men vi kände oss trygga i vår ankring. (Heléne hade backat med 2000 varv på motorn så undertecknad höll på att falla överbord vid ankarrycket.)
Sen dök problemet med Nisse upp. Nå´n måste ju få hem karln. Undertecknad blev med tvekan frivillig och rodde i kolmörker och 20 knops vind över till Kairos, säkerhetsutrustningen bestod i ficklampa och hand-VHF. Roddturen gick väl, utan minsta problem men gav en utmärkt ursäkt att ta en whiskey efter väl förrättat värv.

Nu väntar Tarrafal på Sao Nicolau som vi tänkte glida över till under söndagen.
Bosse @ lanten

Kategorier: Långsegling // 4 Kommentarer »

“It´s a small world” var det nå´n som sa… Och, visst, det har vi upptäckt massor med gånger under vår segling. Satt och ljög lite  med Bengt på Miss Blue och slogs av en tanke. Vänta lite du heter ju Bengt Björlin? Då kom jag på att vi konkurrerat på ventilationsmarknaden i Göteborg under 90-talet med besiktningar/injusteringar och ombyggnader. Bengt hade kört eget sen 80-talet när jag var på Essef Service, och sen blev det massa ventilationssnack med känner du denochden, kommer du ihåg detochdet osv…

Svenskbryggan med, från vänster: Pirella, seaQwest, Miss Blue, Artemisia II och Circe

I dag gick vi in till marinan, vi hade slösat upp allt vårt fina vatten från La Gomera och behövde fylla + att vi hade tänkt en utflykt till grannön med färja. Då kan det vara skönt att båten ligger bevakad i marinan. Stor marina (170 gästplatser), modern med alla faciliteter, invigd sommarn 2008.
Och, nu ligger det på samma ponton 5 (fem) svenska båtar. Nisse (Kairos) vägrar att marinera sig och ligger kvar ute på redden och tjurar… 😉
Vi, Miss Blue från Göteborg, Pirella från Stockholm, Circe från ostkusten samt Artemisia II med Milo Dahlman som ju är en liten seglarkändis.

Miss Blue för förresten en lite ovanlig klubbflagg med ett tecken som ser ut som “Segling förbjuden”. Det är VSSL eller ” Vi som seglar långsamt” vilket de visade då de kom två dygn efter oss till Mindelo. Klubben bygger på att man skall ta det lugnt när man är ute och seglar, något vi också kommit på efter hand. Så nu står vi på väntlistan för medlemsskap. Man får bara vara 18 medlemmar, vilket man är, och utöver det skall man bli rekommenderad av någon annan medlem som en kvalificerad slöseglare..

Nä, nu är det dags för ännu ett musikpubsbesök! Det svänger om Mindelo!

Bosse @ Cabo Verde
Lite Mindelo bilder till hugade betittare:

Miss Blue angör Mindelo hamn…

Vårt favorithak…

Livemusik varje kväll.

Hendrix släng dig i väggen! Här blir det creole med tänderna. Killen lirar vänster precis som Jimmie…

Liten bar vid marknaden, spartanskt i kvadrat!

Vi var enda gästerna, barnen ingick i familjen.

Med Belgiska pengar har man intill marinan i dagarna invigt en lyxanläggning med märkesaffärer, lyxrestauranger/barer, badanläggning m.m. För vem???

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

Ingen katastrof, men inget man önskar sig när man precis börjat sin segling i och mot lite mer avlägsna platser. Mitt i natten två dar från Sao Vicente fick plottern ett spel. Hur jag än gjorde gick den in i en startloop, stängde av sig ny loop, stängde av sig och så vidare. Felsökte lite i kolmörkret, gav upp för att på förmiddagen mer seriöst försöka hitta felet.
Efter en mer kvalificerad felsökning konstaterades att jag inget mer kunde göra utan behövde hjälp utifrån.

Stefan på Belamarin (ett norskt bolag som tagit över Raymarine-agenturen från Navship men samma personal är kvar) mailades genast via kortvågsradion och efter nån timme hade vi lösningen i ett svarsmail! “Sätt på spänningen samtidigt som du håller in knappen till höger om startknappen” (vem kommer på sånt själv?) så blir plottern fabriksåterställd. Yepp, det funkade! Vi blev lyckliga över att ha plotter igen och hade flera timmars pillande innan alla inställningar blev ungefär som sist. 🙂 Men vad gör det när grejerna fungerar?
Tack Stefan!

Kommunikationen till havs blir otroligt mycket bättre med ständig möjlighet att maila via HF (kortvågsradio). Vi har t ex Lasse Hellman, Seawind, som vår väderguru, han ger oss det övergripande väderläget, sånt vi inte får ner i våra dagliga gribfilsväderprognoser. Stort tack där med förresten!
Går man flera båtar tillsammans är mailfunktionen ypperlig om man är utanför VHF-räckvidden eller kortvågsradiopratet funkar dåligt. Nu är vi så långt borta så snart lär vi ramla in i de olika radionäten (prat) som finns för långseglare. Hittills har det bara varit sporadiska kontakter med Skandinaviska Seglarnätet (14 325 MHz).

Kairos uppankrad innanför oss i Porto Grande viken utanför Mindelo.
Just nu har vi det kanon i Mindelo, en spännade stad på ön Sao Vicente, Kap Verde. Det är STOR skillnad mot Kanarieöarna, på gott och ont. Mest gott 🙂 Vi är definitivt inte i Europa längre…
Det verkar som om hela befolkningen är säljare i någon form men tyvärr finns det alltför lite kunder. Man försöker tjäna pengar på alla sätt och det “drabbar” oss seglare i viss mån. Vi luktar pengar, så guider, hjälpare, gatugförsäljare, lycksökare och tiggare flockas kring seglarturisterna. Som väl är är de inte jobbigt påstridiga eller otrevliga…
I kväll blir det livemusik på Club Nautico med seglarvänner.

Skönsång på uteservering

Vi fick en försmak vid lunchen (2 toast + 2 öl ca 60 SEK, OK eller?) där halva uteserveringen bestod av ett band som spelade RIKTIGT härlig musik med publik ända ut på gatan. Förväntningarna inför kvällen är högt ställda!!!

Bosse @ Afrika, igen…
www.seaqwest.se

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »