Var kan man bättre förbereda sig inför julen om inte på Luciaön, en liten obebodd ö mellan Sao Vicente som vi lämnade och Sao Nicolau dit vii är på väg…
Snacka om remote! En jättelik sandstrand, helt ensamma frånsett en polsk fiskebåt (?) som låg uppankrad en bit västerut. Här fick vi en fin kväll med gemensam midddag ihop med Kairos-Nisse. Dealen var att om han inte fixade fisk på vägen skulle vi bjuda på hemmakonserverat. När vi ankrat upp sa Nisse att han hade problem med ankaret som fastnat i nå´n klippa så han tänkte ta ett dyk för att inspektera. Tänkte att han kan nog behöva hjälp så jag förberedde jollen för en överrodd till Kairos. När jag var nästan klar, ståendes på vår badplattform, daskar det plötsligt ner en illröd firre vid mina fötter med ett långt spjut i sig!?

En nyharpunerad Parrotfish, förklarar Nisse som just dök upp under badplattformen ikladd snorkel och cyklop. Inte den bästa matfisken men det finns gott om dem här så vi kan nog få ihop till en god fiskgryta till imorgon, säger Nisse glatt. Kulturministern gräver säkert fram lite käcka tillbehör…

Lite läckert är att dyningen är rejäl men lång så den märks knappt. Men, kollar man in mot land ser och hör vi hur sjön bryter kraftigt mot stranden. Det grundar upp snabbt vid stranden så det blir bara en våg på slutet och att landa med dinge kan vara riktigt lurigt. Vi fick ett bra exempel på det när en italiensk båt kom in i skymningen och sonen i familjen tog en sväng in mot land med  sin dinge. Han körde rakt in och låg sen och vakade länge innan han hittade den optimala vågen och surfade in. Gick nästan perfekt. Jollen stannade så häftigt att killen studsade ur och vi trodde att nu var det slutkört för den motorn. Men han tog sig tillbaks lite senare utan större problem.

APPROPÅ OVAN!
Snacka om sjömanskap! När vi var på utflykt på Santo Antao var resans mål Punta do Sol, vid öns nordspets. Där skulle vi äta lunch på en liten lokal restaurang. Men först kollade vi in hamnen. Här  brakar hela Atlanten in utan minsta skydd eller lä. Hamninloppet var ett enda inferno och massor med små fiskebåtar låg uppdragna på land. Hur någon överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att manövrera en båt i den häxkittel som hamnen var på grund av det kraftiga swellet som kom från norr var för oss en gåta. Vår guide sa att idag ligger alla inne och avvaktar bättre väder. Då får vi syn på en liten öppen båt med aktersnurra och tre man ombord. Vågorna är tre, fyra meter höga så båten försvinner ibland. Men, de verkar ha bestämt sig för att gå in. All annan verksamhet upphör och alla tittar på båten som ligger och vakar på rätt tillfälle. Efter ett tag med flera vändor fram och tillbaks bestämmer de sig. Nu kör vi! I full fart rider de på en våg och gör en 90-graderssväng och vips är de inne i hamnen. Men, problemen är inte över än. Här inne rullar vågorna in med full kraft så de måste ligga och vaka ett tag innan de hittar rätt våg att köra upp på land där fiskarkollegor hjälper till att dra upp båten i säkerhet. Vilket konststycke!!!

I pilotboken för Santa Luzia varnar de för “willawaves”, ett slags kastvindar som dundrar ner för bergen och kan vara rätt så häftiga. Och så blev det. Normalvinden låg på ca 10 knop men rätt var det var tutade det i upp till 25 knop från varierande riktning. Lite spännande men vi kände oss trygga i vår ankring. (Heléne hade backat med 2000 varv på motorn så undertecknad höll på att falla överbord vid ankarrycket.)
Sen dök problemet med Nisse upp. Nå´n måste ju få hem karln. Undertecknad blev med tvekan frivillig och rodde i kolmörker och 20 knops vind över till Kairos, säkerhetsutrustningen bestod i ficklampa och hand-VHF. Roddturen gick väl, utan minsta problem men gav en utmärkt ursäkt att ta en whiskey efter väl förrättat värv.

Nu väntar Tarrafal på Sao Nicolau som vi tänkte glida över till under söndagen.
Bosse @ lanten

Kategorier: Långsegling // 4 Kommentarer »