På väg hem till båten från en mysig kväll i Jacarés nöjeskvarter (ett litet kapitel i sig, vilket jag återkommer till…), två fräscha Caipirinhas i kroppen och härlig brassemusik i öronen gjorde att samtalet med Bengt, på Miss Blue, blev lite djupare än vanligt. “Fattar du att vi faktiskt är i Brasilien?” frågar Bengt plötsligt. “Nä, inte egentligen” svarar jag och blir lite fundersam… Sista månaderna har det varit fokus på väder, vägval, bunkring, säkerhet, segling, segling, segling. Och rätt var det var så var vi i Jacaré. På södra halvan av jorden, med våra gamla orustbyggen, (Najad 360, Hallberg Rassy 352) bägge från -85, men i väldigt gott skick. Och hur i hela Hisingen gick detta till?
Faktum är att med vårt engagemang i hur seglingen skulle gå till har vi glömt att mentalt följa med på resan. Så plötsligt är vi i en okänd världsdel… Häftigt!!! Nyp mej i armen Bengt, är vi verkligen en bit upp i en flod med alligatorer och andra spännande djur? (Hittills har vi bara sett lattjo krabbor 🙂 ) Mer tropiskt och varmare än så här lär det inte bli… (Rätt ok att veta då värmeomställningen gör sig plågsamt påmind nattetid då morgonritualen numera kompletterats med urvridning av dyngvåta lakan…) Men vi vänjer oss, och klagar INTE! 

Nu har vi fått några dagar i den Brasilianska atmosfären. Här i Jacaré är det kontraster som gäller. Marinan ligger vid ett fattigt fiskesamhälle som lever av vad floden har att ge, typ fisk.
Intill ligger flera motorbåtsklubbar där välbeställda brassar kommer till helgen i sina fina bilar (4WD) och “kvitterar ut” sin båt. Båtarna ligger normalt i garage på land… Lite längre uppströms är det hålligång varje kväll. Det började för en 20-30 år sedan med att folk vallfärdade hit för att se solen gå ner över vattnet (unikt i Brasseland). En kille som var en dj-el på sax började lira Bolero (Ravels) till solnedgången och på den vägen är det. Han skall försöka göra 3000 spelningar till solens nedgång, är nu över 2, tusen alltså. Kring detta har en stor turistindustri växt fram med massor av allt en turist kan förväntas drabbas av. Lite löjligt för oss seglare men för standardbrassen är detta nåt helt fantastikt. Kan tänka att Stockholmare upplever det samma, letar rätt på nåt ställe i Mälaren för att se solen landa, nästan i vattnet. Bor man i öst tappar man vissa njutmoment 🙂 . Saxkillen? Jurandy do Sax heter han (kolla in honom på U-Tube) och är en kultfigur i den här delen av Brasilien. Till skillnad från Kanariska turiststråk finns här riktigt spännande butiker, hantverk och matställen och ingen försöker pracka på en sina varor. Vi har definitivt mycket att utforska och mycket att lära.

     Kommers längs turiststråket

    Förväntansfulla brassar i väntan på solnedgång…

    Jurandy do Sax lirar Ravels Bolero inför lyrisk publik…

    Och, till slut, där har vi den! Solens nedgång över vattnet. Fast med lite djungel i bakkanten 🙂
Nyss hemkomna från en dag på praian (beachen, stranden) i Cabedelo, lätt grillade och mätta efter en härlig långlunch vid en strandrestaurang.

     Det här landet lär bestå av flera hundra mil sådana här stränder…

    Inte illa, eller???
Vi blir nog kvar här tills efter karnevalen. Vi har tre olika karnevaler att välja på, i närområdet, (av Brasiliens sju stora) så det lär bli några sambadagar framöver…
Bosse @ mosfär!!!

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

En pytteliten ort längs floden Rio Paraiba, mellan Natal och Recife.

Elin är överlycklig! Äntligen hemma!!! (Jacaré = alligator på portugisika)

Själva mår vi inte så illa heller… Atlanten krossad, linjen korsad, kan man kalla sig seglare då? Tror dé.

 

Enligt pilot-böcker och övrig info lär detta vara ett perfekt stopover där man stannar för att suga i sig Brasilien, komma över kulturchocken och hitta sambatempot. Ja, så får det nog bli…

Vi ligger i en marina som drivs av ett par fransmän, Philippe och Francis. ”Jacaré yacht village”, klar för två år sen och finns inte med i de pilots vi sett. Killarna är mycket service-minded och all service man behöver som seglare finns eller går att fixa. I morse kom till exempel Francis ut på bryggan och frågade om någon ville fylla gas? Några båter nappade och en timme senare plockade han upp flaskorna och på eftermiddagen kom leverans till båtarna. Vilken service! Givetvis tar han lite extra betalt men 80 spänn för en stor campinggasflaska levererad till båten känns helt ok! Vi har nu hållit på i ett par dagar att av-atlanta oss och få båten och oss själva i hamnskick 🙂 .

Endast två år gammal ponton, ger intryck av att vara från Vasco Da Gamas tid…

Marinan vid lågvatten.

Huvudgatan i Jacaré, enda gatan också…

Här är fullt av mycket vänliga människor och det enda som känns besvärande just nu är att det är lite varmt. Brasiliens högsommar!!! Varmare än så här blir det inte. Något skipper tröstar sig med när svettrännilarna från bröst och mage får Niagara-karaktär under nattens timmar i akterruffen. Man vänjer väl sig :-), våra vänner hemma lär ha det lite kallare…

En del säger att sjön blir krabb när man kommer in i floder. Det kan vi definitivt  intyga! När tidvattnet sjunker kommer det fram miljoner små kaxiga krabbor med en löjligt överdimensionerad klo. Småttingarna utmanar och kaxar medan de stora och lite äldre hellre flyr än illa fäktar. Lite som hemma, känns det ibland…

King of the beach!!!!

Lille kaxpelle utmanar…

David beats Goliat… (Ingen vidare sensmoral men kul bildserie…)

Bosse @ södra halvklotet…

 Bonus, från Atlanten:

 

�

Kategorier: Långsegling // 3 Kommentarer »

Full av positivitet av de första intrycken av Brasilien och dess befolkning måste jag tyvärr gnälla lite… Fernando De Noronha är en liten ögrupp med helt fantatiska marina kvaliteter, vilket myndigheterna i Brasilien insett, och därmed gjort ögruppen till ett naturresrervat. Man satsar på inhemsk turism via flyg med mycket miljö och ekotänk… Här fanns gott om välmående brassar som susade omkring i sina hyrda beachbuggies. Man surfar, dyker, hikar eller bara solar och badar. Stränder finns så det räcker och blir över.

Tyvärret grundar sig i den orättvisa, ur vår synvinkel, behandlingen av inkommande seglare. Man har en turistavgift, som går till miljöbevarande åtgärder, samt en båtavgift med samma tanke, men där har man varit lite ologisk, tycker vi. Den väldigt höga avgiften avskräcker seglare från att stanna här på en ö som har så mycket i övrigt att ge!

Ca 600 SEK om dagen får båtar över 10m betala ( 200 SEK/dag för 5-10m, logik???) + 150 SEK/person om dan gör att ingen har råd att stanna på denna i övrigt fantastiska ögrupp. Kanske är detta syftet, men avgifternas bristande logik gör att man lämnar med fel inställning till ett i övrigt mycket fint “stop over”. (Betala nära 4000 SEK för fyra dar för att ligga på svaj utanför hamnen svider….)

I Helénes kommande resebrev får ni mer om vad vi upplevt här… Simma  bland hajar och klappa sköldpaddor är highlights men bäst är nog locals. Människorna som lever här har en härlig attityd så vår fortsatta Brasilien-sejour lovar gott!!

Skit samma, nu är det nya mål som gäller! Vi har beslutat att tillsammans med Miss Blue gå till Cabedelo mellan Natal och Recife. Vi tror att tiden inte räcker för en Salvador-sväng om vi skall nå Trinidad till sommar´n. Nisse i sin Kairos fortsätter ner till Salvador så lördagskvällen blev en liten avskedsfest på Miss Blue då vi alla i gryningen (06.00) skulle lätta ankar och dra vidare söderut.

Bosse @ seaQwest

PS – Jollen är fortfarande kvar, ingen vill väl ha den då den är så ful… 🙁

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

I fredags efter middagen var det dags för afterwork på akterdäck. (Viktigt att bryta vardagslunken.) Kairos besättning var inbjuden men kunde tyvärr inte närvara pga väl ostlig position. I vanlig ordning diskuterades arbetsveckans begivenheter och vad man skulle hitta på under helgen. Vi konstaterade att det hade varit fullt program hela veckan och att det inte blev några privata aktiviteter i helgen då hela seaQwests besättning hade jour! Ja, ja, nå´n gång får väl en långseglare ledigt…

Kapten fick stränga förhållningsorder att inte fiska så länge det fanns fisk i kylen. (Sen sist har två mycket vackra, och goda, tonfiskar infångats.) Osökt kom vi in på kommande vecka med flera höjdpunkter. Först skulle ekvatorn passeras, spännande för oss ickeekvatorialpasserarehittills, så det såg vi verkligen fram emot.

Fernado de Noronha, en liten ögrupp i vår väg blir nästa stopp. Numer går det tydligen att klarera i till Brasilien redan där så det känns bra! Ön är nationalparkmed fantastiska snorkel/dyk-vatten, korallrev, lekfulla definer, skölpaddskläckning mm. mm. Vi får väl se….

Nu har vi passerat ekvatorn kl. 11.59 11/1 2010. I kanonväder, med lätt halvvind. Dopet blev ett dopp i havet (knallblått, 30 grader) då ingen av oss passerat ekvatorn tidigare. Neptun har säkert överseende med detta… (Han hade inte tid att närvara själv men skickade flaskpost med intyg till Bosse och en dopattest till Heléne) Vi firade med rosa skumpa med tillbehör och direkt efter att vi njutit av stunden kom vår sydostvind som skall ta oss ner till F. de Noronha. Tack Lasse Hellman för fin-fin guidning genom doldrums (hästlatituderna, stiltjebältet, ITCZ eller bokstavsförkortningen som Nisse säger…) Vi klarade hela passagen med bara 35 timmar för motor, mycket bra!!! Just nu dundrar vi fram i 6 knop på smult vatten och strålande sol. Synd att klaga…

Bosse @ (syd) lanten

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

20 knops akterlig vind, 3-4 meters vågor, korssjö. Inte de bästa förhållandena att ta hand om 80 cm Dorado (guldmakrill). Men det gick! När jag var klar var det mer än akterdäck som behövde duschas, då låg det två fin-fina filéer från Atlantens godaste fisk i en spann! Vår första fisk sen vi stack hemifrån! Eddie, det var SKITKUL att veva in denna fångst. Vi fightades i en halvtimma innan jag fått in all lina. På väg in skiftade den färg från azurblå till illgrön och till slut guldgul. Och nu då? Jo, fram med huggkrok, det gick toppen. Vi behöver sprit, vrålade jag till Heléne! Upp kommer Heléne med ett helrör Bombay och häller över fisken (Förlåt henne Staffan…) med trolig avsikt att träffa gälarna. Till slut är fisken så packad att jag kan ta den ombord och göra processen kort medelst en morakniv (?!) Fick undertecknad smaka? Icke, efter att jag ilsket kommenterat spritvalet var det helt kört att bomma nå´t för egen del… Smörstekt med salt och lime var det bland det godaste vi smakat i fiskväg. Gin-marineringen kan ju ha påverkat smaken också.

Buntband
Våra sidoskydd har vid åtskilliga tillfällen räddat oss från vatten i brunn. När vågorna kommer från sidan daskar det titt som tätt till med efterföljande skvätt upp på däck. Ett rejält smack i sidan rev sönder babords sidoskydd, trodde jag. Men, det var buntbanden som släppte och idag har jag satt dit nya, ordningen återställd!

Fyra dygn i konstant nordostvind gör att vi snabbt närmar oss ITCZ, doldrums eller det så kallade stiltjebältet. Vi bör vara där i morgon eller övermorr´n. Härlig segling hittills, frånsett lite mycket rull periodvis.

Bosse @ lanten

Kategorier: Långsegling // 2 Kommentarer »