På väg hem till båten från en mysig kväll i Jacarés nöjeskvarter (ett litet kapitel i sig, vilket jag återkommer till…), två fräscha Caipirinhas i kroppen och härlig brassemusik i öronen gjorde att samtalet med Bengt, på Miss Blue, blev lite djupare än vanligt. “Fattar du att vi faktiskt är i Brasilien?” frågar Bengt plötsligt. “Nä, inte egentligen” svarar jag och blir lite fundersam… Sista månaderna har det varit fokus på väder, vägval, bunkring, säkerhet, segling, segling, segling. Och rätt var det var så var vi i Jacaré. På södra halvan av jorden, med våra gamla orustbyggen, (Najad 360, Hallberg Rassy 352) bägge från -85, men i väldigt gott skick. Och hur i hela Hisingen gick detta till?
Faktum är att med vårt engagemang i hur seglingen skulle gå till har vi glömt att mentalt följa med på resan. Så plötsligt är vi i en okänd världsdel… Häftigt!!! Nyp mej i armen Bengt, är vi verkligen en bit upp i en flod med alligatorer och andra spännande djur? (Hittills har vi bara sett lattjo krabbor 🙂 ) Mer tropiskt och varmare än så här lär det inte bli… (Rätt ok att veta då värmeomställningen gör sig plågsamt påmind nattetid då morgonritualen numera kompletterats med urvridning av dyngvåta lakan…) Men vi vänjer oss, och klagar INTE! 

Nu har vi fått några dagar i den Brasilianska atmosfären. Här i Jacaré är det kontraster som gäller. Marinan ligger vid ett fattigt fiskesamhälle som lever av vad floden har att ge, typ fisk.
Intill ligger flera motorbåtsklubbar där välbeställda brassar kommer till helgen i sina fina bilar (4WD) och “kvitterar ut” sin båt. Båtarna ligger normalt i garage på land… Lite längre uppströms är det hålligång varje kväll. Det började för en 20-30 år sedan med att folk vallfärdade hit för att se solen gå ner över vattnet (unikt i Brasseland). En kille som var en dj-el på sax började lira Bolero (Ravels) till solnedgången och på den vägen är det. Han skall försöka göra 3000 spelningar till solens nedgång, är nu över 2, tusen alltså. Kring detta har en stor turistindustri växt fram med massor av allt en turist kan förväntas drabbas av. Lite löjligt för oss seglare men för standardbrassen är detta nåt helt fantastikt. Kan tänka att Stockholmare upplever det samma, letar rätt på nåt ställe i Mälaren för att se solen landa, nästan i vattnet. Bor man i öst tappar man vissa njutmoment 🙂 . Saxkillen? Jurandy do Sax heter han (kolla in honom på U-Tube) och är en kultfigur i den här delen av Brasilien. Till skillnad från Kanariska turiststråk finns här riktigt spännande butiker, hantverk och matställen och ingen försöker pracka på en sina varor. Vi har definitivt mycket att utforska och mycket att lära.

     Kommers längs turiststråket

    Förväntansfulla brassar i väntan på solnedgång…

    Jurandy do Sax lirar Ravels Bolero inför lyrisk publik…

    Och, till slut, där har vi den! Solens nedgång över vattnet. Fast med lite djungel i bakkanten 🙂
Nyss hemkomna från en dag på praian (beachen, stranden) i Cabedelo, lätt grillade och mätta efter en härlig långlunch vid en strandrestaurang.

     Det här landet lär bestå av flera hundra mil sådana här stränder…

    Inte illa, eller???
Vi blir nog kvar här tills efter karnevalen. Vi har tre olika karnevaler att välja på, i närområdet, (av Brasiliens sju stora) så det lär bli några sambadagar framöver…
Bosse @ mosfär!!!

Kategorier: Långsegling // 1 Kommentar »