MCGP Final!
Murphys Caribbean Grand Prix, en resa med lite missöden under december 2010 till mars 2011.
Japp, så då var det dags att redovisa seaQwests erbarmeliga resultat av sin resa från Trinidad till Fort Lauderdale.
Enbart handlandes om, “oj, oj oj, vad det är synd om oss och vilken otur vi har, med andra ord:
Hur drabbade vi anser oss vara av “Murphys Law!”
Utsikt från vår masttopp i Fort Lauderdales fashionabla kvarter.
Vi tar det i kronologisk ordning med start i början av 2010-12.
Vi tyckte då väldigt synd om vära vänner Hjalle & Brittis på Najaden Flying Penguin som på sistone hade drabbats av ett antal olyckor och missöden som de själva inte var skuld till. Vi, som hade seglat i två och ett halvt år utan större olyckor eller fadäser, stöttade och hjälpte till så gott vi kunde under slutfasen av vår Trinidad tid.
Men, nå´n sa att tiden till slut springer ikapp och snart var det vår tur att drabbas av o-tur.
O-turen sedermera benämnd “Murphy”.
1.Tappad propeller mellan Trinidad och Grenada.
Upptäcktes då vinden dog och vi ville motra oss ur piratvattnen runt oljeplattformarna. Brum-brum men inget drag! Det var bara att segla i nästan ingen vind, just där ett tyskt par året innan blivit överfallna av pirater. Vi var lagom kaxiga… Vi fick dock fint stöd av Flying Penguin vid inseglingen till Prickley Bay. Troligen har någon undervattenledes försökt ta loss vår fina J-prop, misslyckats och när vi ute på havet, backandes för att ställa bladen rätt, floppade hela härligheten av.
(Denna resa fylldes av ett antal andra missöden, typ vattenfylld salong, bortglömd säkerhetsutrustning mm. Dessa fel är dock orättvist att skylla på Murphy. Lite får man ju stå för själv…)
2. Eltorsk.
Väl inne i Prickley Bay visade det sig att vårt startbatteri kastat in handduken. (OK, 8 år gammalt, men varför just nu?) Tjuvkoppling med förbrukningsbanken löste den akuta situationen. Nytt batteri inköptes dan efter.
3. Skörat storsegel mellan Grenada och Carriacou.
Nya segel, nästan. Ganska snälla vindar, lätt bidevind. (10 Nm kvar till Tyrell Bay där en segelmakare stod och väntade!)
Detta borde inte hänt men pga fabrikationsfel på duken gick det som det gick.
Albatross segel fixade nytt segel, utan kostnad som vänner sedermera levererade till oss på Sint Maarten. �
4. 53-fots tysk båt draggar och landar på vårt peke som därmed får nytt utseende!
Mariekes Ingvar ser situationen och knuffar med dingen bort tysken medan andra kommer och tar hand om 53-fotaren. Ingen i den eller vår båt var ombord vid tillfället! Begränsade skador och vi kom överens med ägaren så allt blev frid och fröjd till slut.
5. Pajat backslag mellan Tobago Cays och Bequia.
Detta upptäcktes i Friendship Bay med massor med plats att fippla, hitta fel och åtgärda! Hela tiden med full fart framåt! Tänk om samma sak inträffat i en trång ankarvik eller marina! Full fart framåt i alla lägen, hmmm. Kan bli jobbigt/dyrt…
6. Sjövattenpumpen pajar…
I samband med fixandet av backslaget upptäckte kaptensmaskinisten att det under sjövattenpumpen bildats saltstalaktiter.
Den som inte sov på alla kemilektioner drar genast slutsatsen att det läcker saltvatten! (Backslag & sjövattenpump fixades tack vare vårt eminenta reservdelsförråd designat av T. Källberg.) Nu har vi en nyrenoverad sjövattenpump, great!
När jag ändå hade massor med verktyg framme och de flesta luckor öppna beslöt jag att göra stor maskinservice, med olje/filterbyten mm. Det är så man blir poppis hos ordningsministern. Som avslutning på denna service brukar jag alltid smörja roderaxeln. (Gammaldags konstruktion med babbitslager och smörjkopp)
7. Va f-n??? Läcker det?
Kollar glanden vid rodertätningen, nä helt ok. Men var kommer vattnet då då? Jo på illaste stället! Mellan skrov och lagerhylsa… Till råga på eländet är den lös också. Kontaktar Najadvarvet som bekräftar mina farhågor. Receptet är landbacken och helrenovering av roderinfästningen…
Så, våra 90 Nm mellan Bequia och Martinique via St Vincent och St:a Lucia blev en segling i öskarets tecken. Varje timme öste vi akterruffen under en för övrigt rätt ok men stökig bidevindsegling.
8. Och nu plockar Murphy fram sitt ess ur rockärmen.
Han spelar ut det just när vi skall släppa St:a Lucias läkust.
Fluff-fluff-fluff-fluff låter det ovan biminin??? Första tanken är att “Jädra vind att hela tiden skifta”. Men då brukar det låta flappeti-flappeti-flappeti och inte Fluff-fluff-fluff-fluff. Kollar försiktigt över soltaket och till min fasa har det hänt igen! Storen har skörat och så var den seglingen slut. Vi brummar och öser vidare mot Martiniqe där vi nu ligger i marina och har bokat plast-nisse och en vecka på backen.
Efter en vecka på land och med hjälp av en duktig epoxiplastreparatör blev båten bättre än ny!
9. Däcksdiesel.
Det kan faktiskt skimmra vackert med bränsle på teakdäck. Detta erfor vi då ena dieseldunken på akterdäck sprack. 2-3 meter vågor, 20-30 knop ostlig vind och kapten står och fiskar! Hur kul är det på en skala, vilken som helst…? Man pratar om lök på laxen, men just då kändes det som “Nu får du väl stila dej, Murphy?” “Nån dj-la måtta får det väl ändå vara???
Vi har dock under resan lärt oss att ett teakdäck tål nästan vad som helst, dieseln var borta på ett par dar! Efter ett tag är spåren av det mesta puts väck.
Vi har, trots åtskilliga flaskor rödtjut hittills, inte provat på dessa klassiska fläckar på teaken, men, det kommer säkert så småningom det också… �
10. Ankarspel-spel!
Efter en kväll med stor ankarfippelunderhållning från närliggande båtar fick vi till det på egen hand!
Det skapas otaliga situationer i trånga ankarvikar. Ankring är ett kärt ämne att skriva och tala om men inget kul när det strular…
Trött och hungrig efter en cykeldag på ön och på väg att ta ett dopp. Då kommer en vänlig charterskipper och tipsar om att tampen som ligger bredvid oss tillhör en stor turistkatamaran som kommer in i kväll. Merde! som arga fransoser säger. Vi måste flytta, typ nu.
Upp på däck och ta in ankaret medan Heléne håller koll på maskin och båthantering. Rätt vad det är studsar jag upp och ner och skriker, “Stäng av stäng av!” varpå Heléne stoppar maskin och undrar vad som står på. Under tiden tittar kapten maktöst på medan ankaret flyger upp, smackar in i klyset och som väl är går säkringen innan spelet bryts sönder. Vad i…
Kapten är förtvivlad, förbannad och förundrad. Heléne är förvånad, förnärmad, för-stås. Vad hände???
Jo ankarspelet bestämde sig för att vinscha in ankaret och ingen åtgärd kunde få stopp på det förutom att dra säkringen. Kapten skall fortsättningsvis vara tydligare, typ: Stäng av ankarspelet. Man lär sig..
Ok, ankaret var ju i alla fall uppe så det var till att leta ny plats. Strax innan mörkret är ju inte direkt de bästa platserna kvar men vi hittade en rätt ok lite längre bort. Nu med manuellt ankarspel. Vad händer då? Skiten tar inte! För första gången på evigheter. Vi avvaktar och drar sen försiktigt och sen lite mer och så tar det. Vi ligger fel men det ger utrymme för kapten att byta mössa. Mekanikermössa på, in i förpiken, längst in, skruva loss kontrollenheten, pilla isär och se! På reläet till UPP-funktionen hade kontaktytorna bränt ihop så UPP var allt den kunde åstadkomma så länge det fanns ström. Efter ett par timmars skruvande och filande mekades allt ihop och vi hade åter ett fungerande ankarspel och ankrade då genast om.
Oj, oj Murphy, du har inte släppt greppet helt än…
11. Sköldpaddor siktade i ankringsviken utanför Gustavia på St Barts.
Heléne greppar allt vad snorklerier heter och kastar sig i vattnet. Med någon personlig form av fjärilssim susar hon i väg mot senast gjorda paddobservation. Öh, sköldpaddsobservation menar jag. På skärande kurs kommer en lokal fiskebåt i hög fart och observerar inte denna mänskliga torped i form av min hustru. Smack! Hon simmar rakt in i sidan på skrovet och skäller sedan ut fiskarna efter noter! (De fick sina fiskar varma ;-)). Allt gick dock väl och båten klarade sig utan skador. Skämt åsido, det kunde gått riktigt illa men vi skojade om det då som jag gör nu och nästa gång snorklar Heléne med koppel!
12. seaQwest bordad!
Kapten får specialuppdrag att i all hast rycka in för gamla arbetsgivaren och åker till Cozumel i Mexiko, bordar Carnival Valor (något större båt än vår) för att hitta fel och lugna en gäng arga italienare. För säkerhets skull packar han med sig båtens/våra inklareringspapper så han skall bli insläppt i landet igen. I Belize har de lugnat ner sig så kapten kan flyga hem till seaQwest i Sint Maarten igen.
Vad händer då? Jo, för första gången sedan vi lämnade Sverige blir vår båt bordad av Customs! Nu utan både kapten och papper. Stackars Kulturministern får det svettigt med att förklara varför han + båtpappren åker Sint Maarten – Miami – Cancoun – Cozemel – Belize City – Miami – Sint Maarten på fyra dagar. Hmmm? Hon kommer undan med en förmaning att ta kopia på pappren nästa gång. Puuh!
13. Kort strul!
Lycklig över att ha klarat sig bränner hon iväg med dingen till franska sidan av ön för att bunkra vin och annat gott. Lämnar glatt fram kortet för att betala sin fyllda kundvagn. Declined! Efter ett antal försök knatar hon iväg nån kilometer till en bankomat för att fixa pengar. Då snor apparaten kortet och säger “Contact your Bank!” Efter en pinsam tömning av kundvagnen till vad kontantkassan klarade återkommer hon till båten och får där reda på, via ett mail, att banken av misstag spärrat hennes kort! Nytt kommer att skickas vilket år som helst! (Syrran tar med om ett par veckor.) Vårt andra kort användes flitigt av kapten i andra ändan av Karibiska sjön.
14. Diskhomontage av oproffsigt varv…
Intendenten står fundersamt och tittar ner i skräpkorgen via diskbänken. Hmmm, det här kan inte vara rätt? Egentligen skall vi inte skylla på Murphy utan skuggan skall falla på Najadvarvet som tydligen skolkade på kemilektionerna då man gick igenom elektrolytiska spänningskedjan. För inte kan väl ett seriöst varv sätta fast en rostfri pryl med mässingskruv annars? Vad hjälper det att diskbänken var fäst underifrån med ca 10 skruvar när elektronvandringen från mässing till Rf till slut får hela gänget att gå av och vår diskbänk ramlar ner i skräpskåpet! Är månde Najad i maskopi med Murpy? Vi har äntligen kommit på varför vi då och då hittat mässingsskruvskallar i skåpet under diskbänken. Gissa hur kul det är att montera diskbänken på nytt inkrupen i skräpskåpet med specialdesignad skruvmejsel och förlängd borrmaskin. Allt arbete i blindo?
Nu sitter det Rf skruv av grov dimension så nu kan vi bada kulturministrar i diskbänken om så krävs!
15. På grund…
…av felaktiga tidvattentabeller i vårt Navionicskort hittade vi botten på väg in till Norman Cays. Här i Exumas är det extremt grunt uppe på banken och man följer ofta Waypointade leder för att få tillräckligt med vatten under kölen. Ovanpå detta är här ca 1 meter tidvatten och givetvis passar vi på att segla här när det är fullmåne. Med andra ord “spring tide”, eller med ytterligare andra ord väldigt högt högvatten och väldigt lågt lågvatten! Så det kollades tider och lästes tabeller för det vilda. Efter vår bottenkänning kollade vi ordentligt i vår pilotbok och kunde där konstatera att tidvattnet vid lågvatten skulle vara -30 cm och inte +10 cm som Navionics sa!
Grundlurade!!! �
16.Oplanerat vänsterprassel!
Vi hämtade Marianne & Lollo (syster & svärbror till Kapten) på Nassau flygplats med inhyrd bil. Kalkylen sa att det blev billigare än att åka taxi. Och då är taxi billigt här! Men i kalkylen ingick inte snedställda däck och vänstertrafikkörningsovan förare. Kapten hade kass koll på vänsterflanken (hela bilen hänger ut där!) och när ett möte kom för nära väjde han lite för bra och körde på däcket på en parkerad bil. Kostade mer än taxi, garanterat!
(Uthyrningsfirman agerade mycket just och när vi kom tillbaks till Nassau 2 veckor senare mailade de och meddelade att reparationskostnaderna var lägre än mina deponerade pengar! Wow, det kallar jag ärligt-just! Hade farhågor om att polisen skulle stå och vänta och tusenlappar flyga vid återkomsten, jag hade ju faktiskt demolerat stor del av vänstersidan på bilen.)
17. Datakrasch!
Tio dar med gäster ombord i dessa svårnavigerade vatten. Då sitter det gott med Max Sea, fina spår och detaljerade kort över Bahamas från Unicorn. Vad händer? På väg in vid Allans Cay i en trång/grund passage, då slocknar datorn. Några timmar senare konstaterar en förtvivlad kapten att datorn kraschat! Murphy i kvadrat…
Inga detaljerade kort, inga spår och en lätt grinig kapten…
Det blir en ny maskin i Ft Lauderdale.
(Som förövrigt kraschade direkt (!?) och krävde en ny resa till Sawgrass Mills!!! 🙁 )
Murphy´s Hideaway, äntligen!
Vi har hittat hem till den eländige gynnaren Murphy och kapten har varit nere och förhandlat fram en uppgörelse så det lutar åt att detta blir de sista M-inläggen. (Hjalle, om du går Hutia Hill Trail mot Shady Tree Trail på Warderick Wells hittar du hans grotta) �
18. Vatten i dieseln!
Neeeeej! vrålar Heléne när vi ligger lugnt i marina i centrala Nassau. Hon ser då min käre svärbror i ett hjälpsamhetsanfall fylla vatten, men, i fel hål… En mer skamsen och förtvivlad människa har vi nog aldrig tidigare träffat på. Lugn nu, ingen panik, vad göra? Jo, ta det lugnt, låt blandningen ligga till sig och sug ut från botten dit vattnet letar sig. Som väl är har vi en bottenkran där vi dränerade ut nån dryg gallon och sen var tanken ok igen! 😉
Tur det, för svågern vägrade lämna båten innan han var säker på att allt var ok och vattnet väck.
Hur hade det sett ut, segla runt med förtvivlade svågrar sådär…
19. Sandbank i inloppet till South Bimini.
Grunt vare här! Detta gäller för hela Bahamas och då även Bimini, som var vår sista anhalt innan Florida. Vinden var lite för sydvästlig för att vi skulle våga gå in till Alicetown, North Bimini dit inloppet är mycket osäkert pga vandrande sandbankar. Så vi valde marinan på Södra Bimini i stället. Check på radion om plats och ok med 6 feet draft? OK, men ta det försiktigt nära inloppet var budskapet. Vi gjorde som tesagt och smög fram i pålandsvinden med hyfsad sjö i ryggen. Det går ju fint, skulle kapten precis säga alldeles framme vid pirarna. Duns, studs, duns, duns, stopp. Gung, stopp, duns osv. Inget läge för diskussion, full fart fram med järngenuan och hoppas på det bästa. Efter några minuters hoppedunsande kom vi av och kom in på muddrat vatten med gott om plats under kölen.
Detta var anledningen till att vi var MYCKET noga med gå vid högsta högvatten ett par dar senare. Vilket inföll ca 6 på morgonen. Detta löste sig då utan problem, vi hade flera centimeter tillgodo.
20. Lysande Stickan!
…eller produktinveckling på hög nivå!
Koppleri på hög nivå…
Färdigkopplat!
På vår nattsegling över Grand Bahama Bank (mest för motor) visade det sig att våra segellanternor ärgat ihop totalt och var helt kass. (Nya monterade i Fort Lauderdale!) Men vi hade ju vår fina Lopolight i toppen på masten.
Så, på väg ut mot Florida Strait i mörkret (sex på morgonen enligt ovan) blir vi uppropade av ett jänkepar som gick samtidigt som oss. seaQwest, seaQwest, you should turn on your navigation lights! Kapten tar en snabb rundtur och konstaterar att vår Lopolight bara lyser vitt bakåt!!!?
Vän av ordning vet att, precis som Tage Danielsson traversterade om Harrisburg så skulle det som inträffat inte kunna inträffa.
Ändå slocknar den igen? Vi bytte nämligen i Holland på väg ner längs Europas kust. Nu var det inget snack om att skicka tillbaks den defekta utan däremot medföljde en instruktion om att dessa fantastiska lanternor bör monteras med skärmad kabel och transientsäker el (vad detta nu betyder…) Alternativt skulle man montera in ett par filter mellan mastkabeln och lanternan. Kul, på 17 meters höjd. Kapten lyckades bli bränd av solen för första gången sen P. Mogan i sina monteringsambitioner. Detta är vad jag inledningsvis kallar produktinveckling.
Eftersom vi nu kommit till Florida räknar vi inte med den felberäknade masthöjden vid Port Everglade, den kraschade datorn från Sawgrass Mills eller andra missade missar då tävlingen är över för vår del och Murhpy inte har något VISA till USA så vi räknat med att han inte vågar VISA sig här.
Sådär, Pingisar! Thats it! Nu får vi se vad ni redovisar när ni så småningom lyckats ta er upp till det amerikanska fastlandet.
Elaka rykten säger att ni tänker gå direkt mot New York, via Bermuda, vilket skulle ge er gott om tid att komma ikapp våra 20 Murphysar.
Kommentar?
Tills dess
…håll er väl med vår gemensamme “vän” !
Bosse & Heléne @ seaQwest
PS
Nyfikna på vår kombatant? Kolla in deras redovisning på:
http://www.flying-penguin.se/Flying-Penguin.se/V%C3%A5ra_resebrev/Poster/2011/2/23_Till_de_Franska_%C3%B6arna.html
