Gasol, denna evightetsstory…

Den senaste tiden har gasoljakten pågått vilt här i P. Mogán! Starten var att vännerna på Kairos tog med en av våra flaskor upp till gasdepån i Salinetas vid IKEA. Molokna kom de tillbaka med tomma flaskor. Vad nu då? Jo, vår flaska var för gammal och deras hade nåt obegripligt fel med kopplingen (den är samma som vår???). Nå´n vecka senare tar vår andra flaska slut så nu är det allvar, vi behöver gas! Heléne, som är min ständige sjuktransportör, passar på att smita upp till IKEA vid ett av mina sjukbesök i San Agustin. Hon har då med sig en av Kairos flaskor + våra båda PA6 från AGA. Denna gång är vi pålästa (pratat med trevlig tekniker på AGA…) och har hittat en stämpel under pappskivan som visar att bägge flaskorna är provtryckta -03 vilket gör att de är OK t o m 2013.
Ordern från kapten blev sådeles “kom inte tillbaks med tomma flaskor!”.

Gråt och tandagnisslan präglade besöket vid vakten på gasdepån. Heléne vägrar åka därifrån, teknikern vägrar ta in flaskorna och fylla dem och till slut måste vår tappra sjuktransportör ge upp… Vakten som åsett dramat förbarmar sig och smyger över ett telefonnummer till Heléne och menar att hon skall kontakta denne man. Då ingen svarat innan det är dags för upphämtning av sjuklingen får undertecknad ta över ringandet. Efter ett tag får jag till ett samtal med Diego på Disa Gas huvudkontor. Efter mycket diskuterande, till en början argt – sedan intresserat, kommer vi överens om att träffas vid vakten utanför depån på onsdag morgon 0900. Där skall han försöka lösa våra problem. Karl´n ringde även upp mig på tisdagen och använde då en sekreterare som tolk då hon var duktig på engelska. Allt för att säkra upp att inget missförstånd förelåg.
Väl på plats på onsdag morgon 0900 sharp kommer Diego, hälsar artigt och tar våra flaskor, mina adapterdelar för “fuskfyllning” och kör in på fabriksområdet. Nu jä–ar!!! Får vi inte fulla flaskor nu lär de aldrig fyllas! Efter en stund återkommer Diego med – tomma flaskor…

Förklaringen är följande:

För ett tag sedan skedde en olycka på depån när en anställd fyllde en flaska liknande vår. Han fick handen allvarligt skadad och efter detta fick hela Disakoncernen nya säkerhetsregler (from feb 2009) som innebär att all manuell fyllning är förbjuden, i praktiken omöjlig då de bytt fyllningsstationer. Detta gäller hela Kanarieöarna då Disa har monopol på gas här. Diego ger sig inte utan föreslår att vi köper deras flaskor i stället. (Han visar sig vara försäljningsansvarig på Disa). Han kör i förväg till närmsta bensinstation för att säkra att vi får rätt saker. På station var gasen slut men Diego ger fortfarande inte upp. Vi åker på led upp till Las Palmas till stationen vid huvudkontoret där vi till slut köper en ny modell av plast. Lätt och fin, hoppas den passar i ankarboxen! Det fina är att vi betalar enbart deponeringsavgift för den (30€) som vi får tillbaks när vi lämnar in den. Detta lär lösa vårt gasproblem tills vi krossar Atlanten i höst/vinter.

En eloge till människor som så engagerat försöker hjälpa andra! Diego la hela förmiddagen på ett par vilsna långseglare! (En kul parentes är att vi kom på att han är bror till min ögonläkare! Tyckte han såg bekant ut…)

Det börjar kännas vemodigt, nu när vi skall lämna Puerto de Mogán för vidare äventyr! Jag vill direkt säga att vi varit på få ställen som känts så rätt att vara på. Klimatet lär vara bäst i världen, småskaligheten är trivsam och vänligheten vi mötts av av från de flesta männinskorna här är härlig. Brottslighet känner man knappt till, de “riktiga” långliggarna låser inte en sina båtar när de åker iväg.

Musik får vi i hamnen så det räcker. Segovia, kallar vi en gudabenådad gitarrist som spelar spanskt/klassiskt så man ryser. Varje vecka 1-2 dagar sitter han och kör sina instrumentallåtar med mycket inprovisation.  Sen kommer Country-Nisse lika ofta hit, omåttligt populär bland damer i den övre åldersgruppen. Samma skämt, samma låtar, inspelad backup musik/sång som allt som oftast kör ifrån eller halkar efter. Dessa dagar söker man sig gärna från båten till lite lugnare miljö, playan kanske? Tradjazz har spelats i omgångar, mysigt de första dagarna sen blir det lite to much… En stackare försöker varje fredag, när det är knôkat i P. Mogán, lira fiol utklädd till pirat eller nå´t. Han kunde lika gärna klätt ut sig till smörjmedel, det hade gnisslat lika illa ändå!

Alla de spanjorer vi vant oss vid, lilla farbrorn i lila kläder och jättekeps, mannen i rullstol med ett ben som säljer lotter (mannen alltså, inte benet), gänget med gubbar som var och varannan kväll sitter och lirar kort med ett hov av fans runt sig, där kan det låta ordentligt ibland. Barnen, i alla åldrar, som dyker upp på torget vid kvällens inbrott och leker, lirar fotboll osv. Allt medans några generationer av familjen tittar på… Trevligt!

Sen har vi gamlingarna som sitter under stora lagerbladsträdet på “spansktorget” och spelar gitarr med härlig inlevelse!  Heléne har skaffat sig en kompis i charken på Spar-butiken, en mysig charkmästare som hon får spansklektioner av vid varje köttinköp. Vi får heller inte glömma “Parkeringstransan”, en liten transvestit som klär ut sig till parkeringsvakt och försöker snuva turister på avgifter. Heléne blev vid ett tillfälle avkrävd ett par euro men det lär hon/han inte göra om. Utskällningen fick läppstiftet att krulla sig på transan som snabbt dröp av mot nästa turist… 
Så är det dags att dra vidare och nu studerar vi väderkartor i stället för bokningstider till sjukhuset…

Båten togs upp härom dagen och blev uppfräschad undertill. Lite nya anoder, fett i propellern och en avspolning så nu är hon seglingsklar. (Faktiskt i bättre skick än när vi lämnade Göteborg!)
Inga mer återbesök på Clinica Roca och alla läkare där påstår att jag är frisk så den ursäkten att stanna finns inte längre.
Allas er friskförklarade

Bosse @ seaQwest

Kategorier: Långsegling // 1 Kommentar »