Vår nye kompis! Under rådande lågtrycksförhållanden är det han som styr när vi går, vart vi går och hur vi klär oss. Senaste modet ombord är jollebyxor och regnjacka. Via polare NEXRAD ser vi hur det regnar, haglar, blixtrar och annat spännande över ett stort område så det går fin-fint att planera sin resa efter dessa sexminutersuppdateringar.
Verkar som vi får en svensk midsommar, åska och drivis. Känns hemtamt.

I övrigt glider vi fram på Erie Canal med slussning som daglig krydda. Sluss 17 högst hittills på drygt 40 fot, faktiskt en av världens högsta. Lite spännande att gå under en jättegiljotin in i ett mörkt hål med sin båt.

     Lock 17, seaQwest med sin lans i högsta hugg, kastar sig in i jättens gap!    🙂

      Våra vänner på Island Attitude i jättens inre…

I Erie Canal
På grund av intensiv diskussion kring dagens middagsanrättning blev uppmärksamheten lite avtrubbad för ett ögonblick under vår kanalfärd. Navigatören hade stenkoll på plottern, kapten hade stenkoll på grova grenar/stockar som stack upp på styrbordssidan så vi väjde babord, hoppsi-studsi-duns låter det när man pressar en Najad över stock och sten… 15 meter bort på vår styrbordssida var det en grönboj, vilket hade varit frid och fröjd på hemmavatten men här gäller system B vilket i sin tur betyder att den skall vara på vår BABORDS sida! Ett litet kanaltillflöde hade under översvämmningarna tidigare vräkt ut stock & sten så man hade satt en extra grönboj för att varna om detta. Den ignorerades totalt av seaQwests besättning under en kort men ödesdiger kulinarisk diskussion. Tur de snodde vår fina J-propp, en fast propeller är mycket bättre som grentugg. Kraftigt backande fick oss till slut loss ur brôten och vi kunde tuffa vidare, klart mer fokuserade på navigering…

       Det är vackert på kanaler när narturen så vill…
Avmastning i Castleton
Att masta av sin båt på två man hand kan ha sina sidor, speciellt om man ligger längs i Hudson River där alla inte har helt klart för sig konsekvenserna av sina “WAKES”. Tyvärr var det en statlig bogserare som bar sig illa åt och fick samtliga ombords att skrika åt varandra, bogseraren och den stackars masten som faktiskt var helt oskyldig.
Den bara låg i ett par träbockar, vilka inte hunnits med att staga än, som snabbt rämnade då båten plötsligt började gunga våldsamt. Som väl var var masten fortfarande fast i kranen så Heléne hissade upp för fullt medan kapten hängde i masten så gott det gick. Inga skador, men omkonstruktion och reparation av stöttor. Puhhh…

        Masten på väg att läggas på plats, so far so good…. K-ministern var en fena på att sköta kranen.

       Cirkussällskapet seaQwest med hojar och allt på plats i Waterford.

Hela tiden möts vi av vänliga hjälpsamma människor vilket gör resan väldigt trivsam. Dramatiken får vi fixa på egen hand. 😉
I kväll språkade kapten med en tug boat skipper och berömde hans fina båt. Och vips, inbjuden ombord, stor förevisning av båtens alla skrymslen och en mycket givande pratstund. Skippern fyllde 70 år idag (!) men jobbade ändå. Båten är en av staternas finaste gamla tugs. 110 år gammal och åker numer omkring som flytande muséum.

       Kolla hemsidan: http://www.tug44.org/canal.corp.boats/tug-urger/

      Mitt i avmastningsyran lyckades nån bli 55:a och fick fin middag med gott vin. (Har vi Lindeman Reserva hemma?) Kolla in salladen btw.

       Tröstpris dagen till ära blev bla en fet vidvinkelglugg.

Blöta hälsningar från

Bosse @ seaQwest

Kategorier: Långsegling // 1 Kommentar »