Plenty pesos… Valutasystemet i Kuba är lite speciellt. Vanliga Pesos för vanligt folk. Convertible Pesos (CUC) för turister och priviligerade. 1 CUC = 25 Pesos eller ca 1 US$.  Vi hämtar ut CUC ur bankomater där man hittar en sådan och när vi skulle till en stad utan turister var vi tvungna att skaffa “riktiga” Pesos via speciellt växlingskontor..
Var? Jo, vi har seglat runt Kubas västra hörn och tagit oss till Isla de la Juventud där vi är uppankrade utanför en marina med igensandat inlopp, Marina de Siguanea. Katamaraner går på grund så för oss djupstickare var det inte ens värt ett försök. Idag har vi tagit lokalbussen till andra ändan av ön, en mycket intressant resa på ca en timme. Målet var Nueva Gerona, en ganska stor stad med genuint kubanskt fokliv helt befriat från turismo. Mucho interessanto!

Stickspår:
Passagen av Cabo de san Antonio (Västhörnet) var “a piece of a cake” trots vårt fullständiga ignorerande av alla råd och tips om hur man passerar säkert. Golfströmmen kan nå upp till 7 knop nordlig ström här, så med lite vind i fel riktning blir vattnen som tokiga och 7 knop mot i stollevatten klarar inte ens seaQwest! Rådet var: Direkt efter en Norterly, mitt i natten då vindarna är som svagast, i nord ostlig lätt vind passerar man. Vi, ihop med Pingisen rundade dan innan ny Northerly, mitt på dan, i sydvästlig vind. Tanken var att vind med ström = snäll sjö! Bingo!
(Ibland är det bra att tänka själv och har man sällskap av en supergarvad seglare blir tänket lättare.)

Tillbaks till CUCkelurandet:
Hungriga efter förtvivlat letande efter frukt och grönt hittade vi en “lyx” restaurant mitt i stan. “Den lilla grisen”, El Cochinito. Tveksamt beställer vi in fyra olika rätter av gris, snålar med tillbehören och som väl är är både Mohiton och ölen billig. Vinet var slut…

Grisvarianterna var helt ok, dock små portioner, men “what the hec”. La quenta por favour och en nota på 63 Pesos landar på bordet. Hmmm, dyrast hitills men det verkar vara fullt av rika, representerande kubaner här så det kanske är ok. Vi skramlar ihop 65 Pesos(CUC) lite surmulet och viftar efter servitrisen. Då dyker en kuban upp och viftar(han också) med lokala pesosar och vi tror att karln vill växla svart eller grått eller nåt… Sen börjar han bläddra i våra pengar och efter lite förvirring står det klart att han vill hjälpa oss att betala rätt. Vi var på väg att betala 63 CUC för fyra lunch + 4 öl + 4 mohito. Enligt vår nu kubanske vän skulle vi bara betala samma sak i lokala pesos vilket blir 24 ggr billigare!!! Notan åker ut och in ett par gånger då öl och sprit debiteras i CUC men maten var i lokal valuta vilket till slut landar på en lunch för fyra inklusive öl och drinkar för ca 45 SEK, totti! Vi var på väg att betala nästan 500 spänn.
Senare på da´n var Hjalle och Kapten tillbaks, gräsänklingar då hustrurna desperat jagade runt stan efter frukt. Världsvant beställde vi mohitos och betalade med lokala pesosar, 20 stycken exakt. Två drinkar för in alles 5 spänn!

Bussen var ett par timmar försenad då den skulle plocka upp folk från Havanna-båten så vi hann med några fler mohitos och kolla på folk. Det är värt hur mycket som helst att bara sitta och titta på hur människor i olika länder ser ut, lever, agerar och har det.

Buenas notches från
Bosse @ another land of confusion

I morgon drar vi vidare mot Cayo Largo!!!

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

Sitter i brunn efter en låång dag. (Utcheckning från Marina Hemmingway 06.30) Suger på resterna av Kubas finaste cigarr, Cohiba Rustica, stor fet och mycket god. Faktiskt Che Guevarras favorit… Ja, ja, det är dumt att röka men skall man röka nåt, någonstans, måste det vara här. Vi köpte några dyrgripar på en tobaksodling under en biltur i detta spännade och motsägelefulla land och då är det ju ens plikt att röka upp dem. Helst innan nån annan upptäcker dem för det är troligen inte helt rumsrent att inneha dessa rökeriets juveler.

Vårt “shallow alarm” tjuter var annan minut vilket innebär att vi har 20 cm kvar till att stå på grund. Funderar hur de har det på Pingisen som ligger intill, dom sticker 30 cm mer än oss. Klen tröst. Men som ankarvakt får man lite tid över och så så blev denna blog till.Hur hamnade vi här? (kolla pösition 14 feb) Jo, vi hade en plan att gå till Bahia Honda, en stor fin vik vi blivit rekommenderade att gå till. Perfekt avstånd, men coastguard förbjöd oss pga militära aktiviteter och sa att detta var vårt närmaste alternativ. 

Mer än 50 Nm till angöring gjorde att det blev motorseglarslör mellan 6 och 8 knop så dagen var finfin i medsjö och strålande sol. Därefter 5 Nm  med eyeball navigation in runt ett antal rev, Pingisen först som vägvisare men de vände då vår ankarplats troligen hade försvunnit i en orkan under senare år. I alla fall fanns inte viken där Hemmingway legat och snorklat (!) kvar så vi fick lägga oss på hyfsat djup bakom revet intill ön Cayo Paraiso. Kvällen blev fin med grillmiddag ombord på seaQwest och en driva ljug blandat med planerande ihop med Hjalle Och Brittis.

Nu orkar jag inte lyssna på larmet längre så vi fimpar både cigarrer och instrument så får vi se vad morgondagen har att erbjuda.

Bilder och fullständig bekännelse kommer i K-ministerns kommande resebrev.

Lev väl, det gör vi!

Bosse @ remote Cuba

(Just nu seglar vi västerut mot hörnet av Kuba där vi skall ladda inför rundningen.)

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

At least in his bar, Sloppy Joe´s, or better said: We are in Key West!
Det sista av våra stora mål med vår USA-runt trip.

Sunset in Key West

Vi snirklar in runt Flemming Key och tar en mooringball på det stora boj-fältet norr om stan. Tar dingen in och möts genast av seglarvänner sedan mitten av Lake Michigan. Jim & Cristine väntar på oss med gudmors Beetle cab och vi blir skjutsade in till sta´n. Strax innan Duval Street svänger Jim dikt babord. Welcome to Key West! Vi landar i ett hus med spännande anor! Byggt på tidigt 1800-tal på Bahamas, huset flyttades efter en orkan till Eaton Street, Key West. Sen ett antal år ägs huset av Jim´s gudmor Pattie och står till förfogande för hennes vänner. Jim & Cristine bodde där en månad innan det var dags att dra vidare mot Bahamas och vi tillbringade några eftermiddagar på deras porch vinkandes till “the commoners”.

On the porch at Eaton Street.

       Återbördande av bojvakt. Elin passade Flying Penguins boj innan de kom fram till Mooring-fältet.
Inför vår första övernattning fick vi en lång story om husets egna spöken. Tre döttrar till den slavinna som köptes för sanslösa 5000 dollar inför flytten från Bahamas. Tjejerna hade antagligen en fin tid i huset eftersom de aldrig gjort någon illa, bara flyttar omkring saker, väsnas, och andra snällspöktrix. Vid sista middagen i huset, med Pingisar och ULLRar brakade det till i rummet intill.. (Tjejernas sovrum) Jim kollade, ingen där, och en liten kall kåre ringlade längs ryggraden då natten skulle tillbringas rakt över “spökrummet”.

Ett par potlucks på Eaton Street, sista blev”spöknatten”, hanns med innan s/y ULLR med Jim & Cristine drog vidare mot Marathon. Mitt i alltihopa dök Adriana 1 upp så det blev reunion på “Conch Revolution”, en känd fiskrestaurang, och en härlig middag med Bill & Shawnie samt Hjalle & Brittis. Conch Revolution är i sig rätt kul. På 80-talet blev folket här så innerligt trötta på myndigheternas infernaliska kontrollerande av all trafik mellan Key West och fastlandet så man startade en protestorganisation som kallades Conch Revolution och den blev en sådan succé att den lever fortfarande med flagga och allt. Stolta Key West-bor flaggar med sin Conch Revoution-flagga efter segern mot fyrkantiga myndigheter… Helt i Kaptens smak ;-).

Vardagen vid mooringen blev båtunderhåll, bunkring, planering inför vidare resor, hojande, kulturtrippar och allmänt socialt liv bland seglarvänner.

       Ny och begagnad växelförare till gamla Källberg. Gissa vilken som är utsliten? Gôtt att inte behöva stänga av maskin så fort man vill ha friläge.

Inför ett stundande blåsväder  beslöt vi (FP & SQ) att boka upp plats i en marina trots priser som gör ont i plånboken. Vi har vant oss vid 1 till 1,5 dollar per fot, vilket kan kännas ok då servicen vida överträffar svenska hamnar.
Men här var billigaste marinan den kommunala Key West Bight Marina för 2,75 dollar per fot. Standard annars var 3-5 dollar…
Vi fixade kanonplatser till både oss och Pingisarna och da´n efter var det kappseglingsdags på Key West så den lilla kryddan fanns med i kalkylen.
2012 Wrecker’s Cup Race gick av stapeln da´n efter och seaQwest var inte ett alternativ då klassindelningen för vår del var enskrovsbåtar under 30 fot och enskrovsbåtar över 30 fot. Så Kapten Hjalle hade både däcksgast och navigatör innan han visste att han skulle raca i Key West.

       Fighting face på en gammal storseglare!

       Nu tar vi dom!!!

       America 2.0, Key Wests nybyggda stolthet kom efter oss trots att de startade fem minuter före. Den blå påsen i bakgrunden tillhör en Swan 48. Hyfsade skalper att ta…

        Yess! Vi vann.

       Evalena, seglande barägare ihop med firad besättning på Flying Penguin. Charlie håller koll på sin crew i kapten Hjalles famn.

Med Flying Penguin, en Najad, nästan ny, 440 blev vi en farlig konkurrent till de lokala seglingsentusiasterna.
Evalena, en svensk tjej som bott här i mååånga år var den som startade racet för 27 år sedan då hon och hennes man utmanade, med sin gamla skonare en annan som hakade på en segling till Sand Key, ett stort rev 7 Nm syd Key West. Sedan blev hon barägare och J-24 seglare och racet går fyra ggr per år och lockar runt 50 båtar varje gång.
Mycket taktiksnack inför starten, väldigt plattlänsig segling. Skall vi gå hit, elller kanske dit, eller si  eller så. Hur sätter strömmen? Vad händer med vinden? Osv, osv.
Start och fd kapten numer däcksgast Bosse kämpar för att få strumpan av genackern som så elegant riggats för en snabb start.
Skiten sitter fast! Navigatören, alias K-ministern rusar till undsättning och strax innan startlinjen får vi med med gemensamt vimsande upp strumpan och genackern smäller ut i all sin prakt! Puhhh.
Sen seglar 25 båtar åt väst, 27 åt ost (edamer) och vi seglade mot mål. Ruggeplatt segling med Lindiskfarnsk sättning (Dynghårt skotad fock mellan saxad stor och genacker.) som faktiskt gav både stadga och ca 0,5 knop extra i fart.

Denna segling som vi vann, med efterföljande party på Schooner Wharf blev en perfekt avslutning på vårt USA-år. Så fullt av upplevelser och intryck att det kommer att ta många år att smälta.

       Inför avsegling bunkras det friskt, vi blir nu lite remota både digitalt och groceryalt (?). Hjalle hämtar mer och Kapten B går andra vändan till seaQwest.

Nu är det  dags att dra mot nya mål och fylla på vår redan sprängfyllda intrycksbank!
Håll koll på positionsrappporterna för internetförbindelsen bryts inom kort.
Bosse @ seaQwest
www.seaqwest.se

PS
“The Swedish Blue Water Race to Key West” vanns av seaQwest med 1 dygn så Pingisen hade kvalificerad besättning under Wrecker´s Cup!

Kategorier: Långsegling // Skriv kommentar »

Så har vi då fått nytta av vårt medlemsskap (typ Trossen) i skarpt läge. Vi skulle gå från Longboat Key till ett annat hål i sandbankarna ca 50 Nm söderut. Därför var det avfärd i gryningen som gällde. Nackdelen var att det innebar nära lågvatten som skulle vara klockan 9. Fördelen var medström ut genom inlettet. (svengelska för ränna genom stora sanddyner). Kollade med brovakten vid Longboat Pass om det var något problem med djupet i inlettet och bästa vägval ut. “Det vet inte jag” blev svaret! “Jag jobbar på Vägverket och öpppnar bara bron när någon ropar”. Jaha sa kapten och i samma ögonblick tjöt grundlarmet och sekunden efter sa det duns duns duns.
Dj-lar! sa Kapten. Enligt kortet var vi mitt i rännan och när vi passerade här sist var det gott om vatten. Efter en kvart gav vi upp försöken att komma loss och ringde Tow Boat US. Proffsigt mottagande och 30 minuter senare kom en liten räddningsbåt med Kapten Cliff ombord. En bogsertamp om förliga knapen och han nästan ryckte oss av grundet in på djupare vatten. Tackar, tackar sa vi och frågade ödmjukt om han kunde guida oss ut den sista biten till bron och inlettet? “Shure, follow me!”  Full fart frammåt och en käck genväg på fel sida om en dubbelprick och DUNS i fem knop. Nytt rekord i grundstötning! Vi lutar betänkligt och ropar på Kapten Cliff som cirklar runt oss och meddelar att det är 8 – 10 fot djupt, så kom nu! “Tror du att jag låtsas luta 20 grader och stå still trots 2500 RPM????” Vrålar en nu lätt upprörd kapten ombord på seaQwest. “Hm, strange, ok, pick up the line and I tow you off again…” Samtidigt passerar en stor räktrålare och Cliff rycker loss oss och säger: “Follow that trawler!”

Full spätta igen mot bron, Cliff vinkar snällt och åker hem till morgonkaffet och vi kommer igenom bron ihop med fiskebåten. Sen följer en magkrampare som vi inte haft sen vi gick ut genom Pentland Firth i motvind. Grov sjö möter och djupen varierar mellan 6 och 2 (!) meter. När vi var vid sista bojen tjöt grundlarmet igen och hade vi gått på då hade vi nog slagit sönder båten. Nu blev det istället djupt direkt efter och vi fick en härlig segling söderut i 15 – 20 knops slör. Kaptens magkramp släppte dock inte förrän det var lunchdags.
Crab pottpuri…
Vi har nu beslutat att genomföra en tyst bojkott av USAs Krabb-restauranger, sk Crab Shacks. Detta med syfte att knäcka den enorma krabbfiskeindustrin längs landets alla kuster, floder, vattenpölar och andra vattendrag. Vi är medvetna om att det kan ta lång tid innan vår bojkott får avsedd effekt, men, man måste börja någonstans.
Seglare i dessa vatten, förenen eder med oss så går det nog lite fortare att bli av med dessa propellerstoppande otyg. På sträckan mellan Longboat Pass och Venice Inlet hade vi ständig krabpotvakt och seglade slalom hela vägen. Heléne målar plakat att hänga vid mantågen: “No more Crab Cakes!” eller “Grab a Crab!” (Vet inte riktigt vad det betyder men det ser fräckt ut!) Bra förslag till kampanjen mottages tacksamt.

      Snygg va?
I övrigt har vi startat “The Swedish Blue Water Race to Key West”.(TSBWRtKW) Pingisarna leder just nu på östkusten (Ft Lauderdale) men vi  har inte lika många affärer på denna sidan (västkusten) så vi kanske vinner detta race.
Bosse @ seaQwest

Åsså en liten Bonus

          Vår favoritfågel sen vi lämnat Bald Eagle uppe bland floderna.  Denna pillekan var så stor att det behövdes stege för att komma upp på ryggen!

Kategorier: Långsegling // 2 Kommentarer »

       Tampa Bay, hit flydde vi efter tre hypersociala veckor. Inget på en distans avstånd. (Våra värdar vid Pass a Grille och Treasure Island har varit fantastiska och släkten på besök i 14 dar väldigt, väldigt trevligt men nu var det skönt att bara vara.)

Land of Confusion…
Travesterar på en gammal Genesis låt, strange world, nothing changes, men, jo, visst är det bättre nu än…
http://www.youtube.com/watch?v=zU9lv_WqK6k (Kolla videon och njut av ett av världens bästa band)

Vår “confusion” består av kommunikationen med USAs myndigheter.
Dom är jättemånga!
Amerikas Förenta Stater, populärt kallade USA, är ett land fullt av, precis som namnet säger, ett stort antal förenade stater.
Här finns det gott om utrymme för egna idéer, normer och värderingar.
I varje stat inom USA finns det dessutom en hel räcka med “countys” motsvarande svenska kommuner, ungefär. Här kan man specialicera sig ännu mer med lagar mot eller för det mest absurda saker eller företeelser.
Diversified är ett vackert ord men bör användas med försiktighet. När landets myndigheter har diversifierat sig så mycket att den ene inte har en aning om vad den andre gör, tycker eller har bestämt, känns rättning i ledet på plats, och en stilla bön att be.

Efter att fått veta att vi inte gjort rätt, varit alldeles för sena och “kapten skall inte näpsa upp sig mot myndighetsdamer” blev det ett race mot tiden gällande vår I-94. Detta då vi angjort Pass a Grille vid St Pete Beach, Florida efter några dagars segling från Pensacola uppe i norra delarna av Gulfen.

I-94? Vad är då det? Jo, Ett papper utfärdat av United States Customes Border and Protection (USCBP) som ungefär motsvarar vår tullmyndighet. Vid vårt inträde i USA fick båten stanna i ett år (Cruising permit utfärdat av USCBP) men kapten med K-minister fick bara vara kvar halva tiden. ? Vi fick då tipset att åka till Kanada för att sen återvända och få en ny I-94 med färska datum. Great, sa Kapten och seglade till Niagarafallet på Kanadasidan, fixade ny I-94 vid återinträdet i US,  fjäskandes med USCBP-damen så det blev sex nya friska månader att stanna i det förlovade landet. Rådet var då att vänta så länge som möjligt med att ansöka om förlängning då den då blev optimalt lång. Det är bara att gå till USCBP så fixar de detta. Så, för att göra en kort historia, inte alltför lång, kommer vi nu in i “The Tampa Authority Confusion”.

-Va, har ni kommit hit utan att anmäla er?
-Har ni inte ansökt om ny I-94?
-Ni måste omedelbart vända er till Department of Homeland Security, U.S. Citizenship and Immigration Services!(DHSUSCIS)

Där skall ni fylla i en I- nånting, som efter visst botaniserande på hemsidan för DHSUSCIS viade sig vara I-539, Application to Extend/Change Nonimmigrant Status. Fem (5) sidor blanket med femton (15!) sidor instruktioner där man skall tala om vem man är, var man bor, om man är snäll, varför man skall fortsätta slösa sitt sparkaptital i detta land och om det verkligen inte finns några onda avsikter med detta??? Och så, givetvis, varför vill du stanna kvar längre än senaste tulltjänstemannen tyckte att du skulle få stanna?
Denna “Application” kostade oss 2 dagars arbete och ca 300 dollar ur reskassan. Samt ca 4500 kJ från kaptens normalt välmående lekmen. Hurså? Jo, hoja till banken för att fixa betalningscheck att bifoga applikationen. (2 miles) Hoja till posten vid Pass a Grille (3 miles), stängd på obestämd tid. Hoja till posten i andra änden av St Pete Beach (5 miles), äntligen öppet, 10 dollar senare (frimärken od) på hojen igen, kraftig motvind mot båten! (2 miles).
Så var det bara att vänta…
Ansökningstiden skall vara 45 dagar men normalt påstås det ta ca 60 dar.. Tar det så lång tid kan vi ju faktiskt strunta i utslaget.

Nej, vi bokade även möte, via hemsidan, med Department of Homeland Security, U.S. Citizenship and Immigration Services vid Tampa Airport för att få klarhet om vad som gäller, handläggningstider, hur fort blir man utslängd, vaffödådå? och andra viktiga issues…
Upp i ottan för att bila en timme till Tampa Airport, slussa in på Department of Homeland Security, U.S. Citizenship and Immigration Services i Tampa, Florida, hamna i en kö, (på utsidan, kuling, 11 celcius) komma in vänta, vänta, vänta och 45 minuter senare får vi träffa en handläggare som undrar vad i hela Tampa Bay gör ni här? (Hisingen kunde han ju knappast säga…)
Öh, vi har blivit hitskickade av “rara damen” på United States Customes Border and Protection, Tampa Airport svarade vi vänligt.
Jaha det var ju synd för jag kan inte göra något för er, men försök på dessa numren. Ena numret ick till National Visa Center som undrade om jag var korkad som ringde dem i ett tullärende. ( ?  vågade inte retas genom att tala om vem som gett mig numret…) Det andra numret gick till vår kompis på flygplatsen och kapten väljer att inte bli utskälld igen utan vi provar sammanbitet andra spännande vägar genom USAs administrativa djungler. I går kväll kom våra värdar hem, Bob & Carol Shogren och gav oss kvittot på att vår ansökan hade mottagits. Alltid något.

K-ministern, Intendenten, Redar´n och franförallt hustru Heléne krävde att nu dj-lar ringer du och kollar vad  som gäller!!!
Vi hade ju fått ett ärendenummer gubevars. Så, plingeling och sen startar en underbar cirkus med alternativval i rasande tempo. Sex (6!) nivåer senare får jag tala med en robot!!! Skojar inte. Den digitala lille typen ville ha tydliga svar och var jag för långsam/eftertänksam så backade han tillbaks, frågade om tills jag bad honom att fara åt h-vete!

Med list och nödlögn om att det var fel på vår blankett fick jag till slut fintat nummervalsrobotarna och fick tag i en dam som svarade med inspelade meddelanden varpå jag sa att är det en robot jag talar med igen så lägger jag på! Då dök det upp en lite osäker jänkebrud i luren som jag efter mycket tjat lyckades få ur att det är helt ok att stanna i US under handläggningstiden och att hon kunde konstatera att vårt fall borde ta mellan fyra och fem månader innan det togs upp. !?!?!

I say no more…

Det finns massor mer att blogga om från senaste tiden men det får vänta ett tag, ovan blev nästan löjligt långt.

Bosse @ Land of Confusion

       Vi har det trots allt rätt gôtt här i Tampa Bay… Vy från grillen.

Kategorier: Långsegling // 3 Kommentarer »