På plats i St Pete Beach hemma hos Jon.

Äntligen har vi kommit så långt söderut så att vi kan, åtminstone temporärt, hånle åt Kung Bore!

Angöringen till Tampa Bay via Pass a Grille Inlet, med detaljinstruktioner från Dennis, en av dessa oräkneliga vänliga människor vi träffat på under vår resa, blev lätt som en plätt. På mycket grunt vatten snirklade vi oss in till Jon´s vinterhus här i Florida. Jon träffade vi i Tobermory i Georgian Bay, Canada, och blev genast inviterade till hans mysiga place i St Pete. Dennis och Jon´s dottern tog emot vid vår dock och allt man behöver fanns direkt att tillgå. Service….!

Lite kul är att våra jänkekompisar som inte är helt vana vid “offshore” var duktigt impade över att vi valde att gå direkt från Pensacola till Tampa, och det medan det var vind nära kuling. Med vår båt, en gammal tung “Low Rider” var vinden inget problem, enbart en bekvämlighetsfaktor. Small Craft Advisory gällde, vilket betyder att småbåtar skall hålla sig väck från Bayen. Skulle vi följa NOOAs vindråd vore vi troligen kvar på östkusten.
De flesta väntar på “tji vind” i några dagar och smyger via kustsamhällena medelst “bay jumping” ner till Tampa-området.

Överfarten blev omväxlande, allt ifrån “scary” till mycket njutbar.. Eftersom scary är vad läsaren normalt vill höra berättas om, så kommer här en kort resumé:

Dygn 1. Chopy to rough. Jo, nog skvätte det. 15 knop i näbben och kort, krabb sjö gav en ganska obekväm start. Sjöbenen hade vi förlorat långt upp i Amerikas flodsystem så K-ministern hade vissa problem med strupen som avhjälptes med ackupunktur-band på handlederna (!) och kapten fuskade genom att ALDRIG släppa blicken från horisonten.

Dygn 2. Rough to smooth… Blev lite mer dramatiskt. Först, strax efter kaptens så välbehövliga “afternoon nap” small det, eller, ja det vete f-n hur man uttrycker det, men kändes gjorde det. Rejält! Undertecknad rusar upp, övertygad om att Heléne har seglat på något, typ en container, i full fart, maskin låter helt fel och när kapten når brunn sitter hon där alldeles chockad. Smällen hade fått biminin och faktiskt hela båten att tryckas ihop med en häftig BANG! Vi tror att det handlade om en ljudbang från ett flygplan men vet inte då vi inte såg något plan men dock hörde vi jet-ljud. Vi befann oss just då i “Missile test area”, enligt sjökortet, vilket inte gjorde oss kaxigare…

Nästa läbb var att mot natten blåste det upp till 20-25 knop och vi krängde lite väl mycket i vinden. Som god sjöman, öh jag menar sjökvinna, tog Heléne saken i egna händer och beslöt att minska segelytan och stänga öppna ventiler i lä. Detta innebär på ventilsidan att toans utlopp och tvättställets ventiler stängs. När hon står med handtaget till tvättställsventilen framför en yrvaken kapten samtidigt som  det sprutar vatten upp genom nämnda tvättställ, drabbas kapten av ågren för försummad kontroll av genomföringar vid senaste landsättningen…
Samt att man blir skiträdd.
Mitt ute på havet och något, väldigt nära vattnet utanför, är helt murket…

       Ventilhandtaget med hela vrideriet upplöst inne i handtaget… Hu.

Efter ett antal fruktlösa tätningsförsök vid tvättstället gavs dessa idéer upp och vi valde att segla lite mer upprätt och långsamare. Allt väl.
Men upp i sling i nästa hamn gäller!!!

Dygn 3. Smoooth… Nothing to say, gott om delfiner som alltid livar upp. Vinden vred mot ännu mer mot och mojnade ner till runt 5 knop så nu återstod bara gamla Källberg som alternativ om vi ville landa före jul…

    Gryningen då vi närmar oss Tampa Bay efter tre dygn i Mexikanska Gulfen.

Under det stökigaste dygnet fick “Tilda”, vår stökvädershäxa, fritt spelrum och roddade runt med allt löst innanför skalet på vår seaQwest, men sen blev det lugnare och vi hade en fin segling kombinerad med motorgång in i Tampa Bay.

       Vår granne, först klipper han sina 4 m2 gräsmatta, minutsiöst, med en bensindriven gräsklippare. Sen finliras alla kanterna med en bensindriven kantklippare. Och som avslutning blåses allt klipp, smådjur och annat ovälkommet ut i Bayen med en bensindriven (!) skräpbortbåsare. Sen fick kapten grilla ifred… 

       Strandliv, stränderna här är magnifika och till synes oändliga. Sanden verkar bestå av krossade snäckor, mixat med flisor och fint vitt mjöl…

      Kaptens senaste kompis, tog nog ett hundratal bilder på den här jättepelikanen. Han både såg ut som och agerade som “King of Pelicans”. Och hade troligen loppor… Jädrar vad han kliade sig. När han körde fram halsen och killade sig bakom örat med foten höll kapten på att tappa kameran i vattnet, därav, tyvärr, ingen bild.

Nu skall det bli lugnt och fint tempo med båtfix, gästförberedelser och allmänt semesternjut inför Jul- & Nyårshelgen då större delen av vår släkt kommer på besök hit till Tampa. Do we längt? YESSSS!
Bosse @ seaQwest

BONUS:

       Till alla er som med sorg kunde konstatera, för ett par bloggar sedan, att en epok gått i graven då kaptensvästen gick i tunnan. Hav förtröstan. Delar av den lever än!!!

Kategorier: Långsegling // 5 Kommentarer »

       Gött, gött, götti gött gött! Det här var bättre än hitills! Wow! Och så vidare…

Vi sitter i salongen och avnjuter dagens middag, tillagad från “basic”- råvaror med “Sjötunga Walewska” som grundidé.
Upprinnelsen är att det nattetid är svinkallt och dagtid småkallt så vår termostatbefriade kulturminister höll på att dö av köldskador. Vad göra? En matlagningssession där allt som går att tända värmer både själar och båt. Så väl anlända till Pensacola i Florida drog vi iväg till stans stora attraktion; Joe Pattie´s Seafood (http://joepattis.com/).

       Det gällde att ta det försiktigt på parkeringen utanför…

Fantastiskt ställe där ALLT man kan önska sig inom “seafood”-området finns. 10 $ senare hade vi fulla kassar med vad som skullle bli dagens höjdpunkt: Värme och god mat!
Sjötunga fanns inte men härliga flundrafiléer och vi köpte 2 hummerklor för ca 10 spänn! (SEK) Kolla med “feskekôrkans grabbar vad hummerklor kostar…

Efter Louisianas och Alabamas goa Cajun-inspirerade kök blev de finstämda smakerna från vår fiskrätt en lisa för själen. (12 grader ute och 28 i båten gjorde även kallskänkan glad 🙂 )

Med lite ansträngning kan de flesta restauranger slänga sig i väggen!
I alla fall när det gäller att få kajutan varm.

Mätt och belåten Kapten B.

www.seaQwest.se

BONUS:

       Nattlig julgran i form av ett mudderverk mitt i vägen när vi skulle in på ICW. Som lök på laxen kom det en stor barge från andra hållet och vår djupmätare skrek hela tiden då vattnet var fullt av mud.

Puhhh, vi kom förbi och mörkret la sig över Alabamas kanaler.

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

Inte sedan sommaren 2002 har det funnits något att skriva i detta ärende. Volvo Ocean Race i Göteborg och Kapten invästerar i ett favoritplagg som det pikats en del om de senaste åren. “Har jag inte sett den förut?”, “Äger du inga andra kläder?”, Oj, har du köpt ny väst?” osv. Nu, äntligen, säger en del, tyvärr säger jag, har den tjänat ut och en seglarepok går i graven, eller åtminstone i soptunnan. Den gick helt enkelt inte att lappa och laga mer… (Jag kommer tillbaka, lät det från soppåsen när jag dumpade den i containern.) (?)

Inblåsta eller grundsatta?
Grundlurade på djupet är vi i alla fall…
Följetongen fortsätter. I går rymde vi från vår plats i marinan till bryggan i inloppet till Turner Marina.  “Just in case” sa Roger. Med nordliga vindar tenderar Mobile Bay att släppa ut vattnet vid ebb men bromsa vid flod, vilket innebär att nivån sjunker hela tiden. Djupaste stället i inloppet skulle garantera att vi kom iväg på stigande vatten onsdag morgon.

       Utsikt från sittbrunn, innan vinden kom och vattnet försvann…

Kapten vaknar 3 på morgonen av att båten dunkar taktfast i botten ackompanjerat av gnissel, skrap och mer dunkar från skrovet som skrapar mot bryggan. Vattnet har blåst ut ur viken och vinden har gått upp till kuling från väst i stället för beskedliga 15 knop från nordväst. Väst betyder att det blåser rakt in på oss så det blir “morgon tofflor på” och ut för att försöka pressa ner fendrar mellan bryggstolpar och vårt nypolerade skrov.
Till frukost något senare kan vi konstatera att prognosen säger 20-25 knop NW och 7 fots vågor. Det hör till saken att det är ungefär totaldjupet (6-9 fot) i Mobile Bay men det vet antagligen inte prognosmakarna. Med ett vattenstånd 1,5 fot under normalt, fullmåne i vardande och ständigt lågvatten på förmiddagen, hur det nu går till, var det bara att sparka av sig tofflorna och koja in.
Ca 20 distans bred vid utloppet och 30 distans djup är Mobile Bay en hyfsasd vik att snedda över. Då är det viktigt att det finns tillräckligt med vatten under kölen!
Hamnrötan börjar nu härja ombord.
BTW,
våra flottvänner från förra bloggen gav upp i Big Lagoon nära Pensacola, Florida, där en av våra seglarkompisar, Tom, köpte deras flotte, av barmhärtighetsskäl, så de inte kunde fortsätta. Det hade varit både kallt och blåsigt ett tag så de var både trötta och nedkylda när Tom tog hand om dem. Han är kapten på en av de 8 segelbåtar som hängt ihop till och från sen Michigan. Här i Mobile har det varit “Reunion of the Muskegon Mast Consortium” efter hand som båtarna glidit in.

Hello, music lovers!
New Orleans reeekommmenderas alla som gilla musik!

Hade tänkt göra ett kollage från vår fredagsbarrunda men tiden räcker inte. Musik, dans (!), underliga drinkar och en härlig stämning gjorde att vi tappade räkningen vid sjätte eller sjunde musikklubben.  Men ett litet bidrag kan jag dela med mig av:

       Underbart ställe vi hittade i musikkvartert, som inte ligger på Bourbon Street. Ser likadant ut som när Louis Armstrong sprang i blöjor.

      Insidan, stilen var fantastisk, direkt från 20-30-talet, och tjejen sjöng fin gammal jazz. Här blev vi bekanta med en engelsk motorsågsskulptör (!) Han hade en look som hade fått våra svenska hårdingar att kissa ner sig. Men, visade sig vara mycket trevlig. 😉

       På Funky Pirate, Bourbon Street härskar Big Al Carson. Oh yes, he was BIG!

       Vi fick lugna ner oss på ett traditionellt tradjazz ställe. Gemütlich!!!

Bosse, utan den lilla röda… 🙁

www.seaqwest.se

Kategorier: Långsegling // Skriv kommentar »

Ha! Nu trodde ni allt att det var USS Alabama som fått sällskap av någon av US vattenkrigsmaskiner!

Nä, så var det inte! Utan det handlar om ännu en flotte som krånglat sig ner genom amerikanska inlandets flodsystem. Shantyboat heter flotten och besättningen denna gång består av en vaken kille och hans trogna hund, en Chesapeake bay retriever. Ett lite mer avancerat bygge, med riktiga pontoner och en 35 hästars Johnson där bak. Marchfart ca 18 knop.

Shantyboat heter även den bok jag läser just nu, en gammal roman från 50-talet som jag fick av Faith på flotten vi träffade uppe vid Bobbys Fish Camp! Deras inspirationskälla…

       Shantyboat, på väg mot Key West.

Som om det inte var nog med detta så dyker Faith upp med en av sina hönor. Hon och Mike har landat i en vassrugg bakom marinan och har inte en aning om vad de skall göra nu… Planen var att ta sig till HAVET och där är de nu… Öst eller väst? Efter nån timme över diverse sjökort beslöts det att gå vidare österut. Mot Florida. Vi lär nog se dem igen.

       Faith med sin trogna höna, mer lik en hund i sättet. Följer henne vart hon går, väntar troget utanför affären, sitter i knät, osv. Skillnaden är att hon dagligen lägger ägg, hönan alltså!

I övrigt har vår vistelse här i Mobile helt varit fokuserad på båtfix. Upp på landbacken och fixa skrov och botten. Skrovet såg för dj-ligt ut med sin senapsgula färg.

       Oxalsyrans underbara effekt. Lägg på vänta i 30 sekunder och – Sim Sala Bim!

       Om ni undrar hur båten blivit så gul, kolla in vad pelikanen simmar omkring i!

Botten var full av skavanker från alla logs, deadheads och annan brôte som legat i vägen på vår framfart. Kölens undersida var plastren då vi ett antal gånger slipat botten med sand. Det började på Bahamas och har sedan dess eskalerat. Torrväder har gjort att vår flodavslutning gick genom väldigt grunda vatten. Kapten är extremt trött på “You should be fine”, vilket betyder att man tror att det är tillräckligt djupt men sällan är det. Inlopp till marinor eller avstick där man kan ankra. Nu är hon fin och hel igen och imorgon mastar vi på!

       Kapten finlirar med bottenfärgen.
OM! Om djupet är tillräckligt i morgon bitti. Just nu står vi nämligen 20 cm nertryckta i dyn vid sjösättningsrampen!  “You should be fine” sa Roger, marinaägaren, när jag som vanligt frågade om det var tillräckligt djupt så här nära lågvatten. Högvatten blir det klockan 1 i natt men då hade han ingen lust att hjälpa oss med påmastning. Vi får se hur det går.

Blandat med båtunderhåll har vi också hunnit med Thanksgiving ihop med ca 50 jänkare på marinan. Mycket trevligt. Sen har det varit hejdåpartyn varje gång någon i mastfraktargänget dragit vidare. Så så jädra synd om oss är det kanske inte.
Om det inte vore för klimatet.

Klimatförändrinar drabbar vår lilla värld!
I huvudet på en Kulturminister är den minsta förskjutning av idealtemperaturen en stor katastrof. På natten skall det vara 18-20 grader celcius och på dagen 26-28 grader samma. Hoppet däremellan är alltid ett stort problem och allt över eller under dessa temperaturer är fruktansvärda upplevelser där antingen fingrar fryser sönder eller man flyter bort i svettfloder.
Kapten far som en skållad råtta och tänder ljus, startar värmefläktar, ugnen, trålarlampan, kör motor´n, kramas, släpar fram filtar, sockar, handskar, underställ och annat värmande. För att senare på dan tvingas kyla ner bastun som det nu blivit i båten. Vet ni att om man sätter en rejäl fläkt i öppningen på kylen som täcker ca hälften av hålet får man ett AC-aggregat! Åtminstone blir den psykedeliska effekten stor!
Nä, nu é det dags för semester igen! På onsdag drar vi till New Orleans!!!
Bosse @ muddy waters in Alabama 😉
www.seaqwest.se

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

       US Army Corps Of Engineers måste ha haft kompassproblem när de byggde denna sträckan… De blå pluttarna (AIS) är BIG Barges som kommer på floden, den svarta plutten är vi.

Det svänger, bokstavligt, bildligt och upplevelsemässigt.

– Nu börjar vi bli lite trötta på att slingra oss ner för floder och kanaler och längtar förtvivlat efter vår MAST! Mobile hägrar där den förhoppningsvis ligger och väntar. Estimated time of arrival = denna helg.

– Hösten har förföljt oss sen Chicago och tog oss i ett järngrepp när vi kom tillbaka till Kentucky Lake efter vår California- semester. Ena dan tjock is på däck när man skrinnar fram till fördäck för att lyfta ankaret. Dimma med 0-sikt samt lerigt å djävligt så kapten blev både sur och våt innan ankareländet kommit ombord. Nästa dag är det 25 grader ute och bastu inne då ingen tänkt på att ställa om från vinterläge på värmesystemet. Det är inte lätt alla gånger.

– Vi slussar och ankrar samt marinerar oss tillsammans med allt från riktigt välbärgade till utfattiga ungdomar, från erfarna sailors till totala rookies.

Senaste dagarna har ungdomsligan bidragit mest.

En figur som tror han är profet och målar kalligrafi samt ett par på en flotte i bästa Huckleberry Finn-anda som tar sig söderut på minimal budget. De var inbjudna på middag av ett par av våra grannar här i Bobbys Fish Camp, någonstans i djupaste södern, Alabama.

        Profeten, i målartagen. Kolla in lanternorna! Båten består av bambu, plastflaskor och plastduk. Killen lever på vad naturen ger. 

        Faith och Mikes flotte, toppfart 3 knop om det inte blåser motvind!

Campens restaurang var egentligen stängd men öppnade för kvällen då det plötsligt blev fullt vid docken. Vi åt deras berömda catfish och alla ljög om sina bästa seglarhistorier. Blev en härlig kväll.

Faith och Mike från flotten var tillsammans med svenskarna kvällens huvudattraktion. Vill ni veta mer om dem kolla in: http://www.wewillnotdrown.blogspot.com/

Ägarinnan var givetvis svenskättling och hette Dahlberg i efternamn. Historieintresserad, och med  nyanlända svenskar gick hon i spinn så vi fick en två timmar lång historielektion när vi bara skulle betala för båtplatsen. Stället var som ett muséum i sig.

Hennes familj kom från Jönköping  ca 1850 och köpte mark och blev rätt rika mot slutet av 1800-talet. Farfar var en gambler och ägde även tre stora hjulångare.  När han spelat bort den största på poker sköt han sig! Den pokerförlorade båten som låg förtöjd en bit uppströms, från där de hade sin hamn, exploderade exakt en vecka efter att farfar sköt sig, brände av förtöjningarna och drev ner längs floden. Rakt utanför den egna hamnen sjönk båten… Spooky.

Det första som hände när vi landat på denna countryside plats var att kapten kom i slang med en gammal herre som byggt en jättehög plattform dit han lyft sin villavagn. “Flooding you know”. Denna man underhöll i en dryg timma om sitt liv som  vietnamveteran, bombdesarmerare, värvare, landsflykting i Sydamerikas djungler och så småningom pensionär som lessnade på hemmet, köpte en bil och en husvagn och drog iväg. Fastnade här och höll på att skriva sina memoarer. Hejdå frasen var:

Well, I decided to stay here and threw my brand new teeth in to the river and became a “Countrybumkin”.

Man får inte ha bråttom när man hälsar på någon.

Engelskan de talar här är helt underbar. Kan man ha stämbanden uppe i näsan?

       Gulan… Ännu en udda båt vi träffat på på vägen ner. Jag skulle inte vilja segla på öppet vatten med den…

Bosse,

bland alligators, coyotes, riversnakes och raccoons. (Ny fauna mot tidigare fågelliv…)

Kategorier: Långsegling // Skriv kommentar »