Ha! Nu trodde ni allt att det var USS Alabama som fått sällskap av någon av US vattenkrigsmaskiner!

Nä, så var det inte! Utan det handlar om ännu en flotte som krånglat sig ner genom amerikanska inlandets flodsystem. Shantyboat heter flotten och besättningen denna gång består av en vaken kille och hans trogna hund, en Chesapeake bay retriever. Ett lite mer avancerat bygge, med riktiga pontoner och en 35 hästars Johnson där bak. Marchfart ca 18 knop.

Shantyboat heter även den bok jag läser just nu, en gammal roman från 50-talet som jag fick av Faith på flotten vi träffade uppe vid Bobbys Fish Camp! Deras inspirationskälla…

       Shantyboat, på väg mot Key West.

Som om det inte var nog med detta så dyker Faith upp med en av sina hönor. Hon och Mike har landat i en vassrugg bakom marinan och har inte en aning om vad de skall göra nu… Planen var att ta sig till HAVET och där är de nu… Öst eller väst? Efter nån timme över diverse sjökort beslöts det att gå vidare österut. Mot Florida. Vi lär nog se dem igen.

       Faith med sin trogna höna, mer lik en hund i sättet. Följer henne vart hon går, väntar troget utanför affären, sitter i knät, osv. Skillnaden är att hon dagligen lägger ägg, hönan alltså!

I övrigt har vår vistelse här i Mobile helt varit fokuserad på båtfix. Upp på landbacken och fixa skrov och botten. Skrovet såg för dj-ligt ut med sin senapsgula färg.

       Oxalsyrans underbara effekt. Lägg på vänta i 30 sekunder och – Sim Sala Bim!

       Om ni undrar hur båten blivit så gul, kolla in vad pelikanen simmar omkring i!

Botten var full av skavanker från alla logs, deadheads och annan brôte som legat i vägen på vår framfart. Kölens undersida var plastren då vi ett antal gånger slipat botten med sand. Det började på Bahamas och har sedan dess eskalerat. Torrväder har gjort att vår flodavslutning gick genom väldigt grunda vatten. Kapten är extremt trött på “You should be fine”, vilket betyder att man tror att det är tillräckligt djupt men sällan är det. Inlopp till marinor eller avstick där man kan ankra. Nu är hon fin och hel igen och imorgon mastar vi på!

       Kapten finlirar med bottenfärgen.
OM! Om djupet är tillräckligt i morgon bitti. Just nu står vi nämligen 20 cm nertryckta i dyn vid sjösättningsrampen!  “You should be fine” sa Roger, marinaägaren, när jag som vanligt frågade om det var tillräckligt djupt så här nära lågvatten. Högvatten blir det klockan 1 i natt men då hade han ingen lust att hjälpa oss med påmastning. Vi får se hur det går.

Blandat med båtunderhåll har vi också hunnit med Thanksgiving ihop med ca 50 jänkare på marinan. Mycket trevligt. Sen har det varit hejdåpartyn varje gång någon i mastfraktargänget dragit vidare. Så så jädra synd om oss är det kanske inte.
Om det inte vore för klimatet.

Klimatförändrinar drabbar vår lilla värld!
I huvudet på en Kulturminister är den minsta förskjutning av idealtemperaturen en stor katastrof. På natten skall det vara 18-20 grader celcius och på dagen 26-28 grader samma. Hoppet däremellan är alltid ett stort problem och allt över eller under dessa temperaturer är fruktansvärda upplevelser där antingen fingrar fryser sönder eller man flyter bort i svettfloder.
Kapten far som en skållad råtta och tänder ljus, startar värmefläktar, ugnen, trålarlampan, kör motor´n, kramas, släpar fram filtar, sockar, handskar, underställ och annat värmande. För att senare på dan tvingas kyla ner bastun som det nu blivit i båten. Vet ni att om man sätter en rejäl fläkt i öppningen på kylen som täcker ca hälften av hålet får man ett AC-aggregat! Åtminstone blir den psykedeliska effekten stor!
Nä, nu é det dags för semester igen! På onsdag drar vi till New Orleans!!!
Bosse @ muddy waters in Alabama 😉
www.seaqwest.se

Kategorier: Långsegling // 1 Kommentar »