På plats i St Pete Beach hemma hos Jon.

Äntligen har vi kommit så långt söderut så att vi kan, åtminstone temporärt, hånle åt Kung Bore!

Angöringen till Tampa Bay via Pass a Grille Inlet, med detaljinstruktioner från Dennis, en av dessa oräkneliga vänliga människor vi träffat på under vår resa, blev lätt som en plätt. På mycket grunt vatten snirklade vi oss in till Jon´s vinterhus här i Florida. Jon träffade vi i Tobermory i Georgian Bay, Canada, och blev genast inviterade till hans mysiga place i St Pete. Dennis och Jon´s dottern tog emot vid vår dock och allt man behöver fanns direkt att tillgå. Service….!

Lite kul är att våra jänkekompisar som inte är helt vana vid “offshore” var duktigt impade över att vi valde att gå direkt från Pensacola till Tampa, och det medan det var vind nära kuling. Med vår båt, en gammal tung “Low Rider” var vinden inget problem, enbart en bekvämlighetsfaktor. Small Craft Advisory gällde, vilket betyder att småbåtar skall hålla sig väck från Bayen. Skulle vi följa NOOAs vindråd vore vi troligen kvar på östkusten.
De flesta väntar på “tji vind” i några dagar och smyger via kustsamhällena medelst “bay jumping” ner till Tampa-området.

Överfarten blev omväxlande, allt ifrån “scary” till mycket njutbar.. Eftersom scary är vad läsaren normalt vill höra berättas om, så kommer här en kort resumé:

Dygn 1. Chopy to rough. Jo, nog skvätte det. 15 knop i näbben och kort, krabb sjö gav en ganska obekväm start. Sjöbenen hade vi förlorat långt upp i Amerikas flodsystem så K-ministern hade vissa problem med strupen som avhjälptes med ackupunktur-band på handlederna (!) och kapten fuskade genom att ALDRIG släppa blicken från horisonten.

Dygn 2. Rough to smooth… Blev lite mer dramatiskt. Först, strax efter kaptens så välbehövliga “afternoon nap” small det, eller, ja det vete f-n hur man uttrycker det, men kändes gjorde det. Rejält! Undertecknad rusar upp, övertygad om att Heléne har seglat på något, typ en container, i full fart, maskin låter helt fel och när kapten når brunn sitter hon där alldeles chockad. Smällen hade fått biminin och faktiskt hela båten att tryckas ihop med en häftig BANG! Vi tror att det handlade om en ljudbang från ett flygplan men vet inte då vi inte såg något plan men dock hörde vi jet-ljud. Vi befann oss just då i “Missile test area”, enligt sjökortet, vilket inte gjorde oss kaxigare…

Nästa läbb var att mot natten blåste det upp till 20-25 knop och vi krängde lite väl mycket i vinden. Som god sjöman, öh jag menar sjökvinna, tog Heléne saken i egna händer och beslöt att minska segelytan och stänga öppna ventiler i lä. Detta innebär på ventilsidan att toans utlopp och tvättställets ventiler stängs. När hon står med handtaget till tvättställsventilen framför en yrvaken kapten samtidigt som  det sprutar vatten upp genom nämnda tvättställ, drabbas kapten av ågren för försummad kontroll av genomföringar vid senaste landsättningen…
Samt att man blir skiträdd.
Mitt ute på havet och något, väldigt nära vattnet utanför, är helt murket…

       Ventilhandtaget med hela vrideriet upplöst inne i handtaget… Hu.

Efter ett antal fruktlösa tätningsförsök vid tvättstället gavs dessa idéer upp och vi valde att segla lite mer upprätt och långsamare. Allt väl.
Men upp i sling i nästa hamn gäller!!!

Dygn 3. Smoooth… Nothing to say, gott om delfiner som alltid livar upp. Vinden vred mot ännu mer mot och mojnade ner till runt 5 knop så nu återstod bara gamla Källberg som alternativ om vi ville landa före jul…

    Gryningen då vi närmar oss Tampa Bay efter tre dygn i Mexikanska Gulfen.

Under det stökigaste dygnet fick “Tilda”, vår stökvädershäxa, fritt spelrum och roddade runt med allt löst innanför skalet på vår seaQwest, men sen blev det lugnare och vi hade en fin segling kombinerad med motorgång in i Tampa Bay.

       Vår granne, först klipper han sina 4 m2 gräsmatta, minutsiöst, med en bensindriven gräsklippare. Sen finliras alla kanterna med en bensindriven kantklippare. Och som avslutning blåses allt klipp, smådjur och annat ovälkommet ut i Bayen med en bensindriven (!) skräpbortbåsare. Sen fick kapten grilla ifred… 

       Strandliv, stränderna här är magnifika och till synes oändliga. Sanden verkar bestå av krossade snäckor, mixat med flisor och fint vitt mjöl…

      Kaptens senaste kompis, tog nog ett hundratal bilder på den här jättepelikanen. Han både såg ut som och agerade som “King of Pelicans”. Och hade troligen loppor… Jädrar vad han kliade sig. När han körde fram halsen och killade sig bakom örat med foten höll kapten på att tappa kameran i vattnet, därav, tyvärr, ingen bild.

Nu skall det bli lugnt och fint tempo med båtfix, gästförberedelser och allmänt semesternjut inför Jul- & Nyårshelgen då större delen av vår släkt kommer på besök hit till Tampa. Do we längt? YESSSS!
Bosse @ seaQwest

BONUS:

       Till alla er som med sorg kunde konstatera, för ett par bloggar sedan, att en epok gått i graven då kaptensvästen gick i tunnan. Hav förtröstan. Delar av den lever än!!!

Kategorier: Långsegling // 5 Kommentarer »