seaQwest i höstmiljö…

Vet inte om jag skall tycka synd om dem eller bli förbannad? Men det här landet har ett antal företeelser som får en enkel europé att bli tossig.
Jag har tidigare öst lovord över landet och dess befolkning och det står jag för! Nu har vi även kollat västkusten och tidigare uppfattningar har därmed stärkts. Härliga människor och ett fantastiskt spännande land.

MEN!    Idag skulle jag lösa in en check som ett galleri i Annapolis skickat som ersättning för sålda kalendrar. Lite gammaldags kan man tycka men checkar är vanligt fortfarande här. Och att bara sätta in pengar på varandras konto är inte görligt.
Åkte till en bank för att lösa in den. “Visst, vilket konto har du?” Hmmm, jag har inget konto i Paducha Local Agricultural Independent Farmers Bank och tänker glida vidare i morgon med min segelbåt så något nytt konto kommer inte heller på fråga. “Nä-hä, då kan vi inte göra något för dej. Försök lite längre ner på gatan på Fast Money & Check Redemption Service.”
Visar checken där och de konstaterar snabbt att de inte hanterar just den typen av checkar men försök på Cash´n Go lite längre ner på gatan… Ja, ha. Väl inne på Cash´n Go var det inga som helst problem. De skulle ha 10% av beloppet i ersättning vilket svaldes uppgivet och sen körkort, pass, adress, zip code, social security number och så vidare. Jag fick till alltihop till belåtenhet fram till rutan med vilken stat jag bodde i. Vi har bara en stat i Sverige svarade jag. “Ja, ha, då får vi ringa till chefen.” Efter en bra stunds dividerande kom det ack så väl igenkända svaret: “Sorry, men vårt system/policy kan inte hantera annat än tvättäkta amerikaner med fast adress som betalt vattenräkningen och har amerikanskt körkort och ett giltigt social security number.”
Kapten blev något irriterad vilket stackarn bakom disken såg och bad så hemskt mycket om ursäkt å sitt företags vägnar. Denna lilla check lär bli en följetong, tro mej!

Övriga fånigheter:
– Tanka bensin, endast amerikanska kort fungerar på mackarna. I stället för pinkod skall man ange sin Zip Code. Och det går inte att tanka och sen betala. Nä, prepaid skall det vara. Vilket innebär att man får gissa på för mycket vid fulltankning, som alltid gäller vid hyrbilsåterlämnande. Och så får man hoppas att det man betalt för mycket krediteras i efterhand. Smidigt som ett gistet kylskåp.

– Mer bensin. Vi har varit runt i världen och tankat bränsle för bilar i rätt många länder och för att säkra upp så man inte fyller fel sort har dieselpumpen svarta handtag och bensinpumpens handtag är gröna.
I USA: Tvärtom!!! Kapten var ytterst nära att missa en gång och har därefter för vana att provsmaka innan tankning. 😉

– Vårt långa krig med Verizon (större än AT&T) på mobilsidan har resulterat i ett antal snälla hjälpsamma säljare som till slut bangar huvudet i egna företagets square headed policy. (Visste ni förresten att skandinaver och svenskar i synnerhet har “square heads” som nick name? Hmmph…) Maken till trångsynt osmidighet har jag aldig träffat på. Även här gäller prepaid, sämre villkor och dyrare produkter för oss utlänningar.

– Att söka på Internet på Amerikanska siter kan ha sina problem. Många stora företag har Zip Code som enda parameter när man skall hitta en butik eller entreprenör. Vem f-n vet Zip Coden i en stad/stat man inte ens kommit till än?
– Navigation. Världen kommer överens om att ha ett internationellt system för utmärkning och allt verkar ok frånsett att Amerika skall ha ett eget, System B. Exakt samma som System A, men färgen på bojar och prickar är tvärtom. Formen är däremot densamma, kon för styrbord och rektangel för babord vilket gör att man får tänka till ordentligt i motljuset när man spanar bojar…

       Röda, konformade bojar. Vissa sträckor är det tätt mellan utprickningen.

– Att man sen håller fast vid det gamla “Imperial System” (inch, pound, squarefeet, bråktal…) i stället för SI (meter, gram, decimaler… ) är en gåta. Likaså att hänga fast vid 110V. Vi garvar varje gång våra grannar tar fram sina vattenslangtjocka elkablar och ansluter sina båtar till landström. (110V kräver dubbelt så stora kontakter och grova kablar mot 220V.)
Hycklerier:
Vi har nu landat i ett Dry County. Till skillnad från Wet Countys så kan/får man inte handla/sälja öl, vin sprit eller annan alkoholhaltig dryck inom countyt (kommunen). Från nu och söderut är det mer regel än undantag att man har Dry Countys.
Att dricka är helt ok, men att sälja/köpa är en dödssynd! Yepp! Religösa krafter ligger bakom och styr dessa countyn med järnhand. (Samtidigt som de gärna tar ett järn med kompisar bakom lyckta dörrar…) Går du på restaurang får du ta med egen sprit och låna glas där. Vid dessa countys gränser ligger liquor stores på rad, stora som varuhus! Statistik visar att Dry Countys har mycket högre andel alkoholrelaterade trafikolyckor än Wet Countys. Hur kan det komma sig???

       Bild från Wikipedia, dry counties i lila och halvtorra i blått. Fri drickning i grönt och grått vet man inte… Vi längtar till Florida! 😉
Religiositet, politik och 9/11-förlamningen är spännande ämnen att diskutera med jänkare men det ligger jag lågt med i detta forum…

I övrigt är allting strålande efter en underbar västkustsemester som, i vanlig ordning, vår kära Kulturminister kommer att redovisa i ett SPECIAL-resebrev.
Bosse @ seaQwest

www.seaqwest.se

Bonus:

       På Facebook finns en hel serie med rådjursbilder, kolla via hemsidan.

Kategorier: Långsegling // 5 Kommentarer »

     Ömma fötter efter en hård dags kulturarbete.
Ett par timmar innan gryningen smyger hon upp, brygger sitt kaffe (kopp med vatten i micron, filter med kaffe i en mugg, vatten på och filtret lyfts sakta upp ur det kokta vattnet och sim sala bim, en kopp morgonkaffe…), startar datorn och dagens sightseeingrunda planeras. När Kapten, som numera blivit degraderad till sightseeingchaufför och ivrig turist, väcks är allt planerat och klart samt inmatat i Garmin-navigatorn. Snabb frukost och iväg! Föreläsning i bilen, stopp här, stopp där, vackert hit och vackert dit.

San Fransisco var en riktig hit!  Chaufför´n har numera kört på de flesta gatorna i denna spännande stad. Mandomsprovet var uppför Filbert Street (världens brantaste gata) och sen ner för Lombard Streets hårnålskurvor.
Ett av huvudmålen var The Golden Gate Bridge. Kapten har många gånger drömt om att få köra över denna mytomspunna bro. Den lär vara nästa lika vacker som Älvsborgsbron! En dag vigdes åt BRON. K-ministern hade letat upp alla tänkbara foto/utsikts-platser på bägge sidor så nu jädrar! Vad händer? Dimma! Dimma och ännu mer dimma.San Fransisco Bay var en hemlighet ända till senare hälften av 1700-talet på grund av den nästan ständiga dimman. Vi hade strålande sol och kristallklar luft alla dagar utom T.G.G.B.-day. Liten Murphy där…

       Första försöket…

      Andra försöket… det blev några till som vi besparar er.

      Stolt K-minister med nya brillor som kan få den mest gyllene bro att blekna!
En fascinerande upplevelse var vår halvdag på Alcatraz Island. Fängslande berättelser kommer i sedvanlig ordning från seaQwests kulturella avdelning.

       Ett av våra motellrum. Det är hårt att vara långseglare!

Vägen längs Higway 1 ner till LA är inte en rak mångfilig motorväg utan ett 30-tals bygge som mer kändes som “Back to Canary Islands”. Slingriga vägar med spektakulära branter och vackra scenerier längs nästan hela sträckan. Enda störande momentet var när Samantha och K-ministern började gräla om vägval i besvärliga situationer. (Samantha Garmin sköter till Helénes förtret normalt navigeringen ombord på vår hyrda Dogde Charger.) I Los Angeles var grundreceptet “håll dig i mitten!” på de sjufiliga motorvägar som vi dundrade fram på.

       Här fattade till och med chaufför´n att det inte var läge att svänga höger.
På väg ner till San Diego har vi sett och gjort så mycket så det räcker till en hel roman. Tusentals bilder av mängder med upplevelser. Oj, oj, oj…

Orkar inte mer idag och imorgon fylls det på med massa mer i San Diego. Oj, oj, oj…

      Det känns gôtt att vara vid havet igen!
Chaufför Niklasson @ the wheel…
PS
Vi fick några brobilder da´n efter…

En go´ bild från Hollywood jag inte kunde låta bli att ta med. Världen mest överreklamerade kändis…

Kategorier: Långsegling // 2 Kommentarer »

Så länge sedan är det Heléne frågade vad jag har för telefonnummer? “Det står i telefonkatalogen” kom det rappa svaret. (För dagens ungdomar: telefonkatalogen var en jättetjock bok där man hittade nummer, namn och adress till folk och företag. Alla hade enbart ett nummer, till sin fasta telefon.)
“Jamen vad heter du i efternamn då?”
“Det står också där…”

Att man inte fortfarande är singel kan kanske en del undra efter en sådan inledning. 😉
Så i kväll skall det firas på Aliotos, San Fransiscos äldsta och finaste Italienska restaurang nere vid Fishermans Wharf.

Kärlek vid första ögonkastet blev det även då vi mötte denna stad! Vi har nu varit här i ett dygn och har ett av kulturministern ihopsatt och fullspäckat program för de närmaste dygnen. Sen kör vi i vår Dodge Charger ner längs Highway 1. Via Los Angeles ner till San Diego där vi skall träffa vänner och kolla på starten av Baya Ha Ha Race. (Segling)
Just nu känns det tyket att säga att man har det som man förtjänar! 🙂  🙂

Nöjd Kapten @ SF, California

www.seaqwest.se
Lite bilder från första dygnet:

       Rocky Mountains, drog slumpartat upp gardinen på planet, och så var den filmen förstörd…

      Grand Canyon, ett av våra önskemål men tiden räckte inte till. Så flyger vi över hela biddevitten!!!? Matjord…

       Ändstation för linjen Powel – Hyde. Chauffören och konduktören drar runt vagnen för hand. 

      Hjärtat för hela Cable Car systemet. Alla linjerna drivs från det ni ser på bilden. 4 ynka elmotorer. Hela grejen funkar som om man bygger en linbana i ett virrvar i en storstad och sen vänder uppochnedpå alltihop.  En kraftig vajer går med 9 mph konstant runt mellan spåren över hela stan. För en tekniker är det bara att njuta av 1800-talets fantastiska ingenjörers skapelser.

       Lombard Street, San Fransiscos brantaste gata. I förgrunden de berömda hårnålskurvorna. Kapten har lovat att ta ner Dodgen den vägen…

       Man får se upp på Lombard Street, det är givetvis ett Kamikaze – eldorado för tuffa skateboard åkare. Måste ses… (Dom é inte kloka!)

       Detta är San Francisco för mej. Lite Göteborg med sina tre våningar. Backigt, charmigt och spårvägen finns där  alltid. San Francisco har faktiskt Cable Car, Trolley (som våra spåvagnar), Street Car (trådbuss) och tunnelbana. Har inte sett vanliga bussar…?

Kategorier: Långsegling // 2 Kommentarer »

       Barge heading up the Mississippi.

Eller: One whistle, eller kanske Two whistle. Det är vad man lyckas få ur pråmkaptenerna när man möter eller kör om en av dessa jättepaket av pråmar ihopkopplade och framputtade av kraftiga bogserbåtar.
Rösten som sprakar ur VHF:en låter som han käkat en kilometer taggtråd och sköljt ner den med några gallon Kentucky Bourbon. Givetvis på obegriplig inlandsrotvälska. När kapten fattar nada rycker Al på Another Dawn in och översätter, de är ju åtminstone från samma land.
Dessa barges, eller pråmar på svenska, är respekt! 15 – 20 000 hästar i maskin och ett paket med över 30 pråmar framför sig skapar våldsam turbulens bakom dem när de kämpar mot Mississippis 4-knopiga sydsträvande vatten. Det gäller att fatta vilken sida man skall välja…
En 43 fots motoryacht missuppfattade troligen härom veckan, kapsejsade och sjönk på 5 (!) minuter! Besättningen blev uppplockad av en annan motorbåt och alla klarade sig men båten var förlorad.

See ya on the one eller one whistle = port to port = vanlig högertrafik. On the two är givetvis tvärtom.
Sen kan man vara south bound, heading north, going upstream bound for XXX på samma gång och givetvis tvärtom. Förvirrad? Välkommen i klubben!

Idag gör vi sista dan på floder, slussar och kanaler innan vi tar en välbehövlig paus i Green Turtle Bay vid Grand River, Kentucky!
På en vecka utan landkänning har vi avverkat Mississippi River, Ohio River och avslutningsvis såsade vi uppför Cumberland River. 😉
Största slussen hittills vid Grand River: 57 fot! Upp!
Bosse @ seaQwest

BONUS

       Another Dawn in another dawn. Våra bargetolkar och resesällskap hit ner till Kentucky. Det har blivit många vackra gryningar senaste veckan i det rådande kanonvädret.

Kategorier: Långsegling // 3 Kommentarer »

…here comes Mr and Mrs Sippiii!

       Down Mississippi River, photo Dawn B.

Huckleberry Finn, släng dig i väggen! Du gjorde bara 4 knop på flotte, vi susar ner med 10 dito i slalom mellan barges, stockar och andra obstacles som Us Army Corps And Engineers har satt upp längs vägen ner mot HAVET.
Saltlängtan börjar ge sig till känna…
Kapten kan ses smyga iväg akteröver med ett saltkar i näven och lite senare dra en sträng med havssalt, ivrigt frustande.
Hmmm, abstinens kan synas i de mest skilda former.

Det känns ibland som vi klampar omkring i en junk-food fylld ungdomsdröm, Kalle Anka-miljö, alla-filmer-vi-sett-röra, Vilda Västern och lätt patetisk nutidshistoria i en salig blandning! Människorna är härliga på alla sätt men många företeelser får en att undra… 9/11 nojan är fortfarande högst påtaglig.

To all our American friends: Sorry about above, give us a call and I will try to translate 🙂

Yeehaaa! Nu är vi som sagt på Misssisssipppi River med förhoppningen att nå ner till Green Turtle Bay Marina and Resort där vi åter kan dra efter andan och söka nya äventyr! (Just wait and see!)

Vi har sällskap med våra favorit-New Yorkbor Al & Dawn på vår flodresa.

       Al & Dawn in Another Dawn at a magic dawn leaving Illinois River

Vi har varit oroliga för att hamna i flooding-läge med våldsamma strömmar med allt vad det innebär och så blir det tvärt om? För lågt vatten för jänkebåtar (4-5 feet) och med våra 6 blir det strul vart vi kommer… I går när vi skulle tanka inför Misssisssipppi-resan gick vi på grund 1,5 meter utanför fuel docken. Deckhanden fick svinga över dieselmunstycket och jag tänker inte gå in på hur det gick när vi skulle göra ett mycket nödigt “pumpout”. Men det var bra sträck i slangen.

Vi har just lärt oss att resten av resan söderut kommer att innebära; nästan inga marinor för 6-fotare, lika illa med ankringar, besvärliga strömmar och skitstora pråmar som äter segelbåter till frukost. Vi kanske inte skall nöja oss med att bara frakta ner masten till Mobile!
Lärdomen kommer från en gammal dam som haft en “marina” bestående av några rostiga pråmar (barges) ihopkopplade längs floden. Familjen har drivit Hoppie´s Marina sen 30-talet och vet mer om floden och dess nycker och egenheter än någon annan, så vid skepparmötet igår kväll höll de flesta tyst medan hennes predikan om vår fortsatta färd pågick.
Saint Louis blev en häftig upplevelse. Tillsammans med Al & Dawn hyrde vi en bil och körde ner ca 60 miles från Grafton för att kolla på en halv Mc Donald, käka ribs (3:e bästa ribs restaurangen i US), och digga BLUES.

      Hyrbilen, en Dodge Charger, 300 hästar, V6:a och kapten höll i tyglarna! (vår bil hade inga blå ränder…)

       En halv Mc Donald.  Eller, Gateway Arch, Saint Louis stolthet. Tänk om vi Göteborgare kunde få våra politiker att våga besluta om något liknade! Kulturministern kommer med massor om detta nästa resebrev, det törs jag lova.

      På väg upp till toppen av denna båge, 196 m hög, åkandes i en torktumlarliknade hiss som skulle få en klaustrofobiker att riva hela bågen för att få komma ut… Vissa saker gör man en gång. Staffan, du slipper!

     Vad tittar hon på?

       Småfolket där nere, läckert att titta rakt ner utan något under sig…

       Och downtown Saint Louis är en rätt ok vy!

       Blues night! En välgörenhetskväll för en nyss avliden blueslirare. Artisterna avlöste varandra i en aldrig sinande ström. Woooow!

Blues diggers @ seaQwest in Mid West

BONUS:

       Taxibåten i Grafton där vi låg några dagar innan Mississippi

Kategorier: Långsegling // 5 Kommentarer »