Utsikt från vår sittbrunn, i Puerto Mogan, Gran Canaria

…åtminstone känns det så just nu. Med andra ord: Äntligen har vi kommit fram till Kanarieöarna, vår slutmål för årets segling. Från och med nu kan vi ta det lugnt och börja leva långseglarliv, vad det nu är för nåt. Få till en slags vardag och ligga still i några veckor på samma ställe utan att behöva röra vidare. Tänka igenom vad vi vill framöver.
Det enda som står på schemat är vår hemresa den 8:e som vi ser fram emot med blandade känslor. Skall bli väldigt roligt att komma hem och träffa barn, släkt, vänner och GÖTEBORG, staden i våra hjärtan. (Givetvis har vi skaffat lägenhet i Mölndal 🙁 ) Öh just det, blandade känslor, jo, på minussidan blir ju givetvis att släppa vårt hem, seaQwest, där vi trivs förträffligt, om än bara för ett par veckor. Ett annat minus är att tvingas konfronteras med en person som gjort både mig och Heléne så mycket illa. Talar om min första och förhoppningsvis sista rättegång, mot min före detta arbetsgivare m2, som går av stapeln den 13:e oktober.
Men mest skall det bli väldigt kul att komma hem! Få lite distans till det vi håller på med, för att sen komma tillbaks till båten och jämföra. OK, 25 grader och sol jämfört med 5 grader och regn blir kanske orättvist :-)… Sen handlar ju inte livet bara om väder, även om man som seglare ibland tror det.

Kulturministern måste ju omnämnas, snudd på tradition i dessa bloggar :-).
Jo, på Madeira finns det massor med levador, vattenrännor som slingrar sig runt bergen som bevattningssystem. Tillsammans med våra seglarvänner på Unicorn skulle en liten enkel tur genomföras på dessa gamla stigar längs en levada. Vi är ju trots allt försoffade (sittbrunnade låter lite konstigt) amatörer så inget avancerat här. Inför avresan medtogs den numer onödiga hjälmen som flitigt användes vid rökavvänjningsperiodens inledning. Man vet ju aldrig vad som kan hända i naturen…
När vi väl kommit på plats och hittat vår “promenadväg” tog Kulturministern kommandot och skevade iväg i täten, tätt följd av Anna-Karin och Håkan från Unicorn, två mycket erfarna vandrare. Var i hela Hisingen fick hon den energin ifrån? Kan det vara så att nikotinet börjat pysa ur kroppen och rent syre därmed får plats? Skit samma., kul att se! När den enkla turen på 1,5 timmar var över och vi nått fram till norrsidan öppnades en vidunderlig utsikt!  Boca do Risco, namnet säger lite om platsen, inget ställe att halka på, 300 meter stup rätt ner till vattnet.

Här funderar Unicorns vandare på att fortsätta längs bergssidan till en by längre norrut. Kulturministern som fort blir uttråkad såg inte fram emot att gå tillbaka samma väg så hon var helt plötsligt stor begsklättrarentusiast???

På nytt tar hon täten på en promenad längs stigar som var bland det häftigaste jag gått på. (Unicorn intygade att det var den mest dramatiska och vackraste vandring tur de gjort hittills) Efter en timme med nervös klättring/vandring var vi tvungna att ge upp. Flera delar av stigen hade regnat bort och vid ett ställe där det bara var blött berg, en rostg wire att hålla sig i, 300 meter ner till sten och vatten, då går man inte vidare. Fast Kulturministern ville givetvis prova! Jag skällde som en bandhund, Anna-Karin Och Håkan stod på betryggande avstånd och såg lätt nervösa ut, troligen mest för de hisnande branterna och stigen som stundtals bara var 30 cm bred. Efter lite övertalning kom Heléne tillbaks från den livsfarliga position hon intagit för att jag skulle ta ett “fräckt kort”.
Medaljens baksida på detta äventyr var att våra stackars otränade kroppar hade ytterligare 2 timmars rask promenad framför sig, vilket gjorde sig plågsamt påmint de närmsta  dagarna efteråt för undertecknad. Framsidan var givetvis en härlig upplevelse och Kulturministerns kondition och mod (?).

(Läs gärna i September-resebrevet om denna tur också)

Sitter i brunn och lyssnar på ett tradjazz band som spelar på torget innanför vår pontonbrygga. Njuter av ett glas vin i den ljumma kvällsvinden. Vi ligger i Puerto Mogan på Gran Canaria, den finaste marina-miljö jag sett hittills. Nära till allt, snyggt, lugnt, massor med blommor och givetvis ett fantastiskt klimat!
Nä, nu tror jag att jag skall gå och fylla på mitt glas…

Bosse @ seaQwest
PS
Lärde oss härom dagen vad “vindaccelerationszoner” är för något. På väg in mot Gran Canaria med Teneriffas Teide om styrbord i härlig nordostlig vind, ca 7-10 m/s, ökade vinden plötsligt. Inga prognoser hade sagt annat än just 7-10 men vi hade däremot läst om dessa vindfenomen så jag revade snabbt och på några minuter var vinden uppe i 15-18 m/s. Nu blev det en två timmars “rollercoaster” med handstyrning och glada tjut vid häftga “surfar”. När vi rundade sista hörnet innan Puerto Mogan gled vi ur vindaccelerationszonen och det blev vindstilla. (!) Kunde fortfarande se hur sjön bröt och havet var alldeles vitt bara nån distans utanför oss. Visst är naturen fantastisk?  Dessa fenomen finns på ytterligare några platser på Kanarieöarna, men här är givetvis den “häftigaste”… DS

PPS
Nya bilder under överseglingsbloggen, Vrängda badrumstemat…

Kategorier: Långsegling // 6 Kommentarer »