Vi har blivit ombedda att delta i en artikel om oro inför långsegling och för min del (kaptens) är det inte elementen (…och då menar jag inte radiatorer! VVS-skämt) som är den största oron utan den ligger mer på det mänskliga planet… Med andra ord, andra människor. Under vår resa har just andra människor nog varit den största behållningen men samtidigt inför kommande resmål den största oron. Pirater, rånare och så vidare… På vår väg från Gibraltar mot Lanzarote seglade vi längs Afrikas kust och vi  har ju hört talas om hur mycket människosmuggling det förekommer mellan fastlandet och Kanarieöarna och även upp till Spanien/Portugal. Så kapten, som är en försiktig general, beslutade att vi kör med “låga lanternor” samt fimpar AIS-transpondern. Låga lanternor innebär de gamla strömslukande lamporna som sitter i pulpitarna i stället för den fin-fina LED-lampan i masttoppen som nästan syns till New York, och det vill man ju inte, skall piraterna hitta oss skall dom baskemej få leta! AIS-en blir ju i detta sammanhang löjlig, typ – “kom å´ta mej, här är jag”… så den stängde vi som sagt av. Dygn två, strålande sol, kanonslör, kapten sitter lojt och pillar med plottern, med ena ögat lugnt spanande in mot Afrikas kust. Vi befinner oss då 30-40 Nm utanför Casablanca, det närmsta Afrika vi kom på hela trippen. Aalloo!!! Eyyy! Alllo! ropar någon i örat på mig snett bakifrån. Studsar upp och undrar vad i h-ete var det????

Utifrån havet, typ New York, kommer en liten öppen fiskebåt modell Ä-Ä-Ä med två väldigt svarta män ombord. “Any cigarettes?” frågar den ene. No, no svarar jag och efter ett par turer med frågor fram och tillbaks vinkar de glatt och kör vidare in mot land med sin lilla akternurra. Vad i hela Hisingen gjorde de där??? Det blåste ganska snällt vid tillfället men en helt öppen båt där ute? Nu var det här snälla och troligen fattiga fiskare men lite skakis blev nog både kapen och redaren som givetvis väcktes ur sin skönhetssömn vid det oväntade besöket. Med lite mer sinnesnärvaro borde jag kanske erbjudit dem varsin öl, men var så perplex att tanken inte dök upp förrän långt senare, typ när de försvunnit ur sikte…

Överfärden (ca fem dar) har annars präglats av både fin vind och fint väder. Fiskelyckan är det väl lite si och så med, det enda jag lyckades fånga var vår egen flagga, och det var flera timmar efter avslutad fiskedag. Mitt i natten låter det kling-klång-smock-kling-kling-dång osv, ganska intensivt, så kapten förstår att nu är det något allvarligt på gång… Vår fina landsflagga hade i ett obevakat ögonblick kastat sig över mina, något slarvigt upphängda, fiskedon och där lyckats få tag i det stora, tunga draget som sitter längst ut på tafsen med alla krokar med röda och gröna bläckfiskar. Brandkårsutryckning och inplockning av vår stolta fana som vid detta laget var väl involverad i “det stora, tunga draget”. Lite pyssel för morgondagen….
Sjön valde vid denna segling att komma in från höger och vinden valde från baken. Denna ekvation resulterar i några dygn med god fart, fin vind men man vet aldrig åt viket håll golvet lutar. Resultat, oändliga mängder med blåmärken.
Vi har till och med funderat på att byta namn på vår båtmodell från Najad 360 till Volvo 360 (Detta skämt kräver viss kunskap i latin).

Mainstreet, Caleta del Sebo 

Nu har vi det gott på Graciosa, en liten ö norr om Lanzarote dit asfalten inte nått, där våra största problem är; hur tömmer jag sandalerna från sand efter varje steg???? Sand-aler, det hörs ju på namnet att de är gjorda för vandring i sand! Men, vi upplever dem mer som sandskyfflar som i varje steg gräver  upp en skvätt sand som sen lägger sig tillrätta i hålfotstrakten vilket i sin tur ger sandalisten dess speciella gångstil…

Struts-walk                             Nazi-walk
Heléne har utvecklat sin gångart, Strutswalk, vilket innebär att man går lätt framåtlutad och i varje steg håller upp ena foten bakom sig och låter sanden rinna ur sandalen. Det går inte fort men funger rätt ok.
Bosse, öh jag alltså, har en lite mindre elegant men effektivare gångart. Vi kallar den Nazi-walk vilket betyder att man får en marscherande stil där varje steg blir en strakbent spark som  snabbt slungar ur all sand ur nämnda sandaler. Inte lämplig med andra människor i närheten då både spark- och stänkrisken är hög.
Om någon har frågor kring andra gångarter vänligen ring John Cleese på tfn: 850-325 021 123

Er nonsensdiggande

Bosse @ seaQwest

Kategorier: Långsegling // 6 Kommentarer »