Sitter just nu på ett hotellrum i Miami och pustar ut efter morgonens äventyr. Det går att ha ett spännande liv även utan båt…
Vi har lämnat seaQwest, täckt, bevakad och med avfuktare med förhoppningen att hon skall vara i fint skick när vi kommer tillbaks i höst. Flyget hem blev lite omständigt då vi blev tvungna att övernatta i Miami.
Intendenten fixade rum alldeles intill flygplatsen. Billigt (50$/natt) innebar att allt inte fungerade helt ok. Vi bytte rum tre gånger innan vi fick ett som hade fungerande kortlås. Då vår genua ingår i bagaget är det ganska tungt och vi var rätt trötta på att släpa alla våra kollin mellan våningarna.
Till slut ordnade det sig och vi fick en god middag och livemusik på en intilliggande lokal pub.
På morgonen blir jag väckt av Heléne som påstår sig inte kunna komma ut! Löjligt, tänker jag, hon är väl för klen… Kravlar ur sängen och ger mej på låset, väl medveten om att om hon inte blir utsläppt och får sin ”morgoncigg” kan vad som helst inträffa. Men även kapten kommer till korta med dörrlåset.

Inspärrade!
Efter några fruktlösa försök att ringa till receptionen, givetvis fungerar inte telefon, fick kapten en strålande idé!
Inspirerad av gamla deckare skjuter han upp fönstret och spanar ut. Jodå, den klassiska kanten utanför fönstret finns där så kapten klättrar ut. En blick ner mot gatan och sen kastar han sig över kanten!

Tur att vi bodde på första våningen…
Efter en attack mot receptionen och ett gemensamt inbrottsförsök från utsidan dörren konstaterade hotellets ägare att Heléne fick vänta på rummet tills en reparatör kunde komma och såga ut henne. Den som känner vår minister vet att om hon vill ut så är det nu, bums!!!
Så jag rundar hotellet, ut mot gatan, tar mej bort till vårt rum och ropar upp till Heléne att hon får komma samma väg. Efter diverse knorrande och säkerhetsförberedelser med kuddar som ”smutsskydd” påbörjas operation ”BaxaHelénegenomfönsterochnerpågatan”.  Allt gick väl med kapten som mottagningskommitté och vi fick med oss våra viktigaste väskor ut. Pustandes på trottoaren skräms jag nästan ur skinnet av ett fruktansvärt ”OOOOIIIIII-OOOOOOIIIIII”. Har någon stått framför en amerikansk polisbil och fått deras siren i örat helt oförberett? Inget att rekommendera… Tur man var på toa innan rymningen för annars hade det skett en olycka.
Ur bilen kommer en mycket barsk  och hotfull polis och vill veta vad vi sysslar med. Jag drar vår story vilket han inte tror ett ord av då han väl känner igen oss? ”I’ve seen you guys sneeking around in this area for the last 14 days. So what are you up to? Don´t lie to me, that you will regret for the rest of your life!
Han var helt övertygad om att vi var ett annat par och vägrade tro oss! Jag försökte skoja lite med honom och kan nu säga att det är ingen bra idé att skoja med arga Miami-poliser! (Heléne funderade på att ta ett kort på vår Miami Vice-snut men la som väl var ner projektet…) 

När han sett pass, flygbiljetter, pratat med receptionen och blivit övertygad om att vi var de vi sa ändrades polisen likt Dr Jekyll till att bli mycket vänlig och bad så hemskt mycket om ursäkt. Puh, det var nära! Förstärkning hade också kommit under tiden så vi måste ha varit riktiga skurkar. Nu var vi kändisar i hela lobbyn, där övriga gäster på hotellet åt frukost, i stället för inspärrade.
Bosse @ Airways Airport Inn & Suites, Miami

PS 

Detta inlägg skrevs i Miami men gick inte att lägga ut då bloggen av någon outgrundlig anledning legat nere några dar… Hoppas det var en engångsföreteelse annars får vi ta leverantören i örat!

Sitter just nu hemma i lägenheten i Svedala och fryser, planet landade för ett par timmar sen så nu skall det bli gôtt att törna in…

Kategorier: Uncategorized // 4 Kommentarer »