Dag två i Beardrop Harbour kunde slutat med en förskräckelse…
 

       Efter en härlig dag på Benjamin Island, bland slät och rosa granit drog vi vidare västerut till ovan nämnda Harbour.

      Oväntat besök vid vår dinge-landing i Benjamin Island!

Fin ankring i vacker natur. Här, i Beardrop skulle vi stanna ett par dar och mysa och fixa lite. Mysteriet med inläckande vatten, kölsvinslarm och länspumpning löstes på väg hit då kapten körde in skallen i motorrummet under gång och upptäckte kraftigt läckage från sjövattenpumpen. IGEN!
Onsdagens huvudattraktion var renovering av densamma och ett besviket konstaterande att axeln till pumpen var nedsliten så med ny tätning kan vi förhoppningsvis hanka oss fram till civilisationen där ny axel alt. pump skall beställas…
På eftermiddan besökte vi ett trevligt amerikanskt par som vi utbytte erfarenheter med. Den blå himlen mörknade dock snabbt och vi fick bråttom ner i dingen och brummade hemmåt. Heléne fixade middagen och undertecknad kollade oroligt på himlen och lyssnade för femtioelfte gången på åskmuller.
Maten é klar! Dukar du? hördes från kajutan. Noops, jag plockar bort bordet och du kan avvakta med maten för det blir nog annat att göra, SNART!
Fem minuter senare hade vi vårt värsta squall på hela resan över oss. Och då hade vi ankrat i beardrop! På några sekunder hade vindern och regnet ökat till 20-30 knop och i en kraftig kastby rycktes ankaret loss och vi drev ner mot klipporna bakom oss. 0-sikt framåt, båten tvärs vinden och av någon idiotisk anledning hade kapten satt triplina med boj just idag. Full gas och rodret dikt fick oss upp mot vinden så vi slapp närkontakt med Whalesbacks klippor. Sen var det någon timmes dribblande med motorn för att hålla upp båten och inte köra över kätting eller triplina… Under tiden blixtrar det och smäller så kapten hade nerverna på utsidan. När vi trodde det lugnat sig beordrade han sig själv fram på däck för att koppla loss ankarkrok och ta upp ankaret så vi kunde ankra på lite bättre avstånd från Whalesbacks granit. Då smäller det våldsamt samtidigt med ett intensivt blixtljus. Kallingarna klarade sig men det var nära! Både smällen och kalsongbytet. (Jag tror att Heléne var lite orolig också…)

        tid 1705 Kolla vänster…                   tid 1820 På G…
        tid 1825 Here we go…                   tid 1835 Nu börjar det…

   tid 2005 Över……..

Vår första draggning på tre år. Inte konstigt dock. vi visste att botten var lös som blåbärspaj men hade inte väntat oss squalls här uppe!? Ironiskt nog hade jag fixat iordning vårt Fortressankare som är perfekt för lös botten men latmasken vann valet vid val av ankartyp.
Antagligen lärde vi oss något. Grannbåten draggade in i en liten vik mellan två höga klippor men kom ut bredvid oss så de fick tydligen igång sin maskin i tid också.

Dagen efter gick vi till Cockburn Island, sista kanadensika utposten i North Channel. Vi la till bakom en liten pir där någon byggt ett par pontoner och vips hade man en marina! 90 cent per fot. Hamnkapten var minst sagt speciell. Han var förutom att han var tandlös i överkäken, hamnkapten, ansvarig för alla öns göromål i sitt lilla “township” med de flesta kommunala funktioner i drift, även den ende bofasta på ön. Det var för tillfället 14 sommargäster där och 15 svartbjörnar, vilka skulle skjutas av på måndag (inte sommargästerna) då björnjakten började. 6-8 björnar var tydligen lagom på denna skogsbeklädda ö. Kapten funderade på vad överskottsbjörnarna åt under vår 1,5 kilometer promenad upp till den på 60-talet övergivna skolan. Helt intakt med skolböcker och allt. Skogen var tät som en vägg längs vägen. Huu.
Under perioden oktober till maj var vår värd helt isolerad från omvärlden men om North Channel frös till kunde han ta skotern till fastlandet… Stor frys och bra strömförsörjning säkrade hans och hans fina hunds övervintringar.
Man träffar en del kul typer på en sån här resa.
Bosse @ seaQwest

www.seaqwest.se

Kategorier: Långsegling // 1 Kommentar »