En pytteliten ort längs floden Rio Paraiba, mellan Natal och Recife.

Elin är överlycklig! Äntligen hemma!!! (Jacaré = alligator på portugisika)

Själva mår vi inte så illa heller… Atlanten krossad, linjen korsad, kan man kalla sig seglare då? Tror dé.

 

Enligt pilot-böcker och övrig info lär detta vara ett perfekt stopover där man stannar för att suga i sig Brasilien, komma över kulturchocken och hitta sambatempot. Ja, så får det nog bli…

Vi ligger i en marina som drivs av ett par fransmän, Philippe och Francis. ”Jacaré yacht village”, klar för två år sen och finns inte med i de pilots vi sett. Killarna är mycket service-minded och all service man behöver som seglare finns eller går att fixa. I morse kom till exempel Francis ut på bryggan och frågade om någon ville fylla gas? Några båter nappade och en timme senare plockade han upp flaskorna och på eftermiddagen kom leverans till båtarna. Vilken service! Givetvis tar han lite extra betalt men 80 spänn för en stor campinggasflaska levererad till båten känns helt ok! Vi har nu hållit på i ett par dagar att av-atlanta oss och få båten och oss själva i hamnskick 🙂 .

Endast två år gammal ponton, ger intryck av att vara från Vasco Da Gamas tid…

Marinan vid lågvatten.

Huvudgatan i Jacaré, enda gatan också…

Här är fullt av mycket vänliga människor och det enda som känns besvärande just nu är att det är lite varmt. Brasiliens högsommar!!! Varmare än så här blir det inte. Något skipper tröstar sig med när svettrännilarna från bröst och mage får Niagara-karaktär under nattens timmar i akterruffen. Man vänjer väl sig :-), våra vänner hemma lär ha det lite kallare…

En del säger att sjön blir krabb när man kommer in i floder. Det kan vi definitivt  intyga! När tidvattnet sjunker kommer det fram miljoner små kaxiga krabbor med en löjligt överdimensionerad klo. Småttingarna utmanar och kaxar medan de stora och lite äldre hellre flyr än illa fäktar. Lite som hemma, känns det ibland…

King of the beach!!!!

Lille kaxpelle utmanar…

David beats Goliat… (Ingen vidare sensmoral men kul bildserie…)

Bosse @ södra halvklotet…

 Bonus, från Atlanten:

 

�

Kategorier: Långsegling // 3 Kommentarer »

Full av positivitet av de första intrycken av Brasilien och dess befolkning måste jag tyvärr gnälla lite… Fernando De Noronha är en liten ögrupp med helt fantatiska marina kvaliteter, vilket myndigheterna i Brasilien insett, och därmed gjort ögruppen till ett naturresrervat. Man satsar på inhemsk turism via flyg med mycket miljö och ekotänk… Här fanns gott om välmående brassar som susade omkring i sina hyrda beachbuggies. Man surfar, dyker, hikar eller bara solar och badar. Stränder finns så det räcker och blir över.

Tyvärret grundar sig i den orättvisa, ur vår synvinkel, behandlingen av inkommande seglare. Man har en turistavgift, som går till miljöbevarande åtgärder, samt en båtavgift med samma tanke, men där har man varit lite ologisk, tycker vi. Den väldigt höga avgiften avskräcker seglare från att stanna här på en ö som har så mycket i övrigt att ge!

Ca 600 SEK om dagen får båtar över 10m betala ( 200 SEK/dag för 5-10m, logik???) + 150 SEK/person om dan gör att ingen har råd att stanna på denna i övrigt fantastiska ögrupp. Kanske är detta syftet, men avgifternas bristande logik gör att man lämnar med fel inställning till ett i övrigt mycket fint “stop over”. (Betala nära 4000 SEK för fyra dar för att ligga på svaj utanför hamnen svider….)

I Helénes kommande resebrev får ni mer om vad vi upplevt här… Simma  bland hajar och klappa sköldpaddor är highlights men bäst är nog locals. Människorna som lever här har en härlig attityd så vår fortsatta Brasilien-sejour lovar gott!!

Skit samma, nu är det nya mål som gäller! Vi har beslutat att tillsammans med Miss Blue gå till Cabedelo mellan Natal och Recife. Vi tror att tiden inte räcker för en Salvador-sväng om vi skall nå Trinidad till sommar´n. Nisse i sin Kairos fortsätter ner till Salvador så lördagskvällen blev en liten avskedsfest på Miss Blue då vi alla i gryningen (06.00) skulle lätta ankar och dra vidare söderut.

Bosse @ seaQwest

PS – Jollen är fortfarande kvar, ingen vill väl ha den då den är så ful… 🙁

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

I fredags efter middagen var det dags för afterwork på akterdäck. (Viktigt att bryta vardagslunken.) Kairos besättning var inbjuden men kunde tyvärr inte närvara pga väl ostlig position. I vanlig ordning diskuterades arbetsveckans begivenheter och vad man skulle hitta på under helgen. Vi konstaterade att det hade varit fullt program hela veckan och att det inte blev några privata aktiviteter i helgen då hela seaQwests besättning hade jour! Ja, ja, nå´n gång får väl en långseglare ledigt…

Kapten fick stränga förhållningsorder att inte fiska så länge det fanns fisk i kylen. (Sen sist har två mycket vackra, och goda, tonfiskar infångats.) Osökt kom vi in på kommande vecka med flera höjdpunkter. Först skulle ekvatorn passeras, spännande för oss ickeekvatorialpasserarehittills, så det såg vi verkligen fram emot.

Fernado de Noronha, en liten ögrupp i vår väg blir nästa stopp. Numer går det tydligen att klarera i till Brasilien redan där så det känns bra! Ön är nationalparkmed fantastiska snorkel/dyk-vatten, korallrev, lekfulla definer, skölpaddskläckning mm. mm. Vi får väl se….

Nu har vi passerat ekvatorn kl. 11.59 11/1 2010. I kanonväder, med lätt halvvind. Dopet blev ett dopp i havet (knallblått, 30 grader) då ingen av oss passerat ekvatorn tidigare. Neptun har säkert överseende med detta… (Han hade inte tid att närvara själv men skickade flaskpost med intyg till Bosse och en dopattest till Heléne) Vi firade med rosa skumpa med tillbehör och direkt efter att vi njutit av stunden kom vår sydostvind som skall ta oss ner till F. de Noronha. Tack Lasse Hellman för fin-fin guidning genom doldrums (hästlatituderna, stiltjebältet, ITCZ eller bokstavsförkortningen som Nisse säger…) Vi klarade hela passagen med bara 35 timmar för motor, mycket bra!!! Just nu dundrar vi fram i 6 knop på smult vatten och strålande sol. Synd att klaga…

Bosse @ (syd) lanten

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

20 knops akterlig vind, 3-4 meters vågor, korssjö. Inte de bästa förhållandena att ta hand om 80 cm Dorado (guldmakrill). Men det gick! När jag var klar var det mer än akterdäck som behövde duschas, då låg det två fin-fina filéer från Atlantens godaste fisk i en spann! Vår första fisk sen vi stack hemifrån! Eddie, det var SKITKUL att veva in denna fångst. Vi fightades i en halvtimma innan jag fått in all lina. På väg in skiftade den färg från azurblå till illgrön och till slut guldgul. Och nu då? Jo, fram med huggkrok, det gick toppen. Vi behöver sprit, vrålade jag till Heléne! Upp kommer Heléne med ett helrör Bombay och häller över fisken (Förlåt henne Staffan…) med trolig avsikt att träffa gälarna. Till slut är fisken så packad att jag kan ta den ombord och göra processen kort medelst en morakniv (?!) Fick undertecknad smaka? Icke, efter att jag ilsket kommenterat spritvalet var det helt kört att bomma nå´t för egen del… Smörstekt med salt och lime var det bland det godaste vi smakat i fiskväg. Gin-marineringen kan ju ha påverkat smaken också.

Buntband
Våra sidoskydd har vid åtskilliga tillfällen räddat oss från vatten i brunn. När vågorna kommer från sidan daskar det titt som tätt till med efterföljande skvätt upp på däck. Ett rejält smack i sidan rev sönder babords sidoskydd, trodde jag. Men, det var buntbanden som släppte och idag har jag satt dit nya, ordningen återställd!

Fyra dygn i konstant nordostvind gör att vi snabbt närmar oss ITCZ, doldrums eller det så kallade stiltjebältet. Vi bör vara där i morgon eller övermorr´n. Härlig segling hittills, frånsett lite mycket rull periodvis.

Bosse @ lanten

Kategorier: Långsegling // 2 Kommentarer »

På sightseeing i Mindelo stad, under en av våra första dagar här, stöter vi på en klock/t-shirtförsäljare en bit upp på en sidogata. Världsvant avvisar vi honom och går vidare. Efter en stund dyker samme man upp igen och inleder en konversation. Vi språkar glatt med honom och snart vet vi att han jobbat på svenska färjor i många år och ääälskar Sverige! Det visar sig vara hans lyckligaste dag då han precis blivit far och fått en son. I sin eufori över detta faktum vill han att vi som svenskar (favoritlandet) skall blir nå´n form av fadderföräldrar till sonen och ger genast Heléne ett halsband, fint hantverk, effektivt fastsatt runt hennes hals…
I morgon skall det bli fest hemma för sonen som skall döpas till Michael, med 300 gäster, lyckan är stor!!! Snart har undertecknad också ett halsband på sig, fast nu sitter det runt höger handled, antagligen för att man skall se skillnad på hannar och honor… Vår vän Charles, som han eventuellt heter, lycklig över att träffa just oss, nybliven far och allt, vet inte till sig hur han skall få ur sig sin glädje. Plötsligt smyger han över ett pappersinslaget paket till Heléne som får lova att inte visa innehållet för någon! Efter en stund kan han inte hålla sig utan vecklar upp paketet som innehåller ett armband av solitt guld! Stämplat och klart visar det sig… Pappan har en guldsmedsaffär lite längre ner på gatan, dit vi är välkomna nästa dag. I sympati med seaQwests skipper dyker det snart upp ett nytt paket. Denna gång, med samma hemlighetsmakerier, är det en kraftig guldkedja, minst lika äkta som sin föregångare, armringen. Vi är nu både förvirrade och överväldigade över vår väns vänlighet och enorma svada!
Vi språkar vidare ett tag och sen kommer det. PAYBACK TIME!
“Jo, det vore ju på plats att sonens gudföräldrar överlämnade en gåva (kontant) till sitt lilla gudbarn, eller?”
Och hur stor skulle en sådan gåva vara? Vad ni känner för är alltid rätt! Ok, 500 escudos? Hmmmpfh!!! Alldeles för lite! Efter ett tags kohandel betalar vi mer än vi vill och inser att “Hur puckad är du egentligen????”

Som straff bär nu undertecknad sitt halsband om handleden, dels som egen påminnelse och dels som tips till andra bondfångare: “Detta pucko har redan blivit blåst en gång, försök med nå´n annan!”

Nu trodde vi att det blåst över..
Men, nästa blåsning blev väldigt mycket värre. Natten mellan 26:e och 27:e december var lagom orolig med diverse underliga ljud gömda i den byiga vinden. Så har det varit de flesta nätterna till ankars i Mindelo hamn, så denna natt somnade undertecknad om. PUCKO! Var det nå´n natt du skulle studsat upp så var det just denna. För nu var det på riktigt. Trots att vår dinge var upphissad i dävertarna, fastlåst med en wire och vanlig tamp lyckades tjuvarna skära loss den, troligen med kniv, medan vi sov vår Törnrosa-sömn, med öppen skylight i akterruffen en meter ifrån banditerna!!! 

Våra trogna läsare vet att dingen var endast tre månader gammal då vår gamla blev stulen på likande sätt i Gibraltar. Det är svårt att beskriva hur FÖRBANNAD man blir över situationen. Dinge + motor + alla prylar i ansluting väck, om några dagar dags för översegling mot Brasilien (där dingen blir ett måste). Ingen ersättning från försäkringsbolaget (nu Pantaenius) då dingestöld inte räknas som inbrott…(20-25 tusen SEK back…)

Att vara på långsegling innebär upplevelser och intryck! Och för stor del av dem står människan. Vi får dagligen nya härliga sådana men blir samtidigt väldigt besvikna över att råka ut för baksidan av det mänskliga beteendet.

Man får inga nya intryck av att sitta i båten, så ut i verkligheten, så ofta du orkar och kan!
Till nyår är det dags att skaffa nya Mindelo-intryck 🙂
I avvaktan på den perfekta vinden
Bosse @ seaQwest
PS
Fick just veta att Tingsrätten piskat Kronofogden på fingarna när det gäller Bosses M2-bonus! Nu har jag vunnit i rätten två gånger!
Kan det vara dags att få lite cash?
Skall Heléne få vad hon skall ha efter M2-konkursen krävs tydligen HD-prejudikat och det orkar vi långseglande livsnjutare inte med …….

Kategorier: Långsegling // 3 Kommentarer »