Efter en riktig glidarsegling från Jacaré kom vi igår till Natal, lite av ett “svensktillhåll” i Brasilien.

Vi som kommer med båt ser oftast andra delar av detta land än vad turister gör. För att ta till oss det andra upplever av Brasilien tog vi idag en taxi till Praia Ponta Negra, en jättestrand med allt som stranddiggare älskar. Här ägnade vi en heldag åt bad, kolla på folk, köpa krims krams mm. Här var hela stadsdelen mer i stil med det vi sett i Spanien/Kanarieöarna till skillnad från resten av stan.

För att avsluta dagen skall vi nu till en annan “turistfälla” och lära oss dansa Forro-dans. Mer om detta i kommande rapporter…

Bosse @ seaQwest

     Nej, det är inte Stora Bält-bron, utan en bro som inte finns med på våra sjökort! Trots nya Brasilianska och sprillans Navionics kort! Men det var ok för den är högre än Älvsborgsbron… 

     Morro do Careca, en 120 meter sanddyn i kanten av Praia Ponta Negra.

      Strandturister…

     …bland andra likasinnade!

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

Alla som känner vår lilla minister vet att hon kan vara; kräsen, äckelmagad och innehar ett antal fobier, de flesta djurrelaterade. ”Bättre lite skit i hörnet…” är för henne ett okänt uttryck men nu har vi passerat alla hennes gränser med råge!

Kapten har tidigare förgäves försökt få förståelse för detta men med uselt resultat. 

Redan när vi kom till hotellet i Manaus vände hon i dörren vid åsynen av rummet. Vi landade i ett litet ruffigt rum utan det mesta och Kulturministern fick ett spel. Rätt ok då det vid den nattliga uppgörelsen (04.00) i receptionen visade sig att vi hade fått fel rum och det rum vi fick var klart bättre. Dock under den normala ”ribban”.

På vår djungeltur hade vi bokat en ”private suite” första natten för att acklimatisera oss (henne). Visade sig vara en träbarack med tak av palmblad, myggnät över sängen, toa/dusch i tveksam standard, men i dagsljus rätt trivsamt.

Dagens noteringar präntas ner för eftervärlden…

Fönstren var brädluckor med myggnät och när vi duschade (enbart kallvatten) rann vattnet ut genom väggen, via toan, in under sängen där det försvann genom glipor i golvet. I vanlig ordning satt det en golvbrunn på högsta punkten i duschen men fallet var åt andra hållet. Det hjälpte inte ens att nederdelen av väggen i duschen hade ruttnat, med stora hål som följd, så både spindlar, råttor och en eller annan anakonda kunde slingra sig in. Innan toabesöken avsynades utrymmet av kapten med telefonens display igång då det inte fanns nåt ljus i toa/duschen (glömt ficklampa).
Duschens golv, här rann inte mycket rätt… Hålen ut syns dåligt på bilden men de var stoora!

I övrigt fanns ett eluttag igång då dieselgeneratorn kördes mellan 18.00 och 22.00. Så kamerabatterierna höll vi effektivt igång!
Gnällde hon? Icke! Acklimatiseringen till ”djungle life” hade hittills gått strålande.

Ribban har sänkts i omgångar och med stor entusiasm:

– (i ösregn) fiskar hon livsfarliga pirayor!
        Heléne med nyfångad Silver piranha & Bosse med en Red bellied piranha. Näst farligast av alla olika sorter (ca 20st). Tuggar i sig en bra bit kött på ett bett. Kul att pilla loss kroken…  Som parentes kan nämnas att vi badade på samma ställe som vi fiskade, där det kryllade av ovan sötnosar! “Inga problem om ni inte har öppna sår eller blöder” sa guiden…

– glider hon omkring i en kanot (i kolmörker) med vår guide ståendes i fören med pannlampa på huvudet. Han letar kajmaner. Vi glider ut och in i vassruggar och längs strandbrinkar på jakt efter en lagom stor kajman. Rätt var det är kastar han sig ner i vattnet och dyker upp med en liten kajman i händerna! Vilken sedermera vår minister gullar med???
 

           En liten ettrig kajmanunge som vår naturminister fattat tycke för…

– promenerar hon i många timmar i 35 graders värme bland oräkneliga flygande kryp, i fula sandaler, svettas ymnigt, i en skog som växer så fort att trots att stigen vi går på används ett antal gånger per vecka, måste vår guide använda sin machete flitigt för att vi skall komma fram.

– äter hon!!? Trots att maten är väldigt lokal, välsmakande kan kapten intyga, går det mesta ner utan knot. Till och med ett och annat “mums” undslipper vår kulturminister i obevakade ögonblick… En av huvudingridienserna i flera dar var en harpunerad jättefisk som vi hade turen att bevittna hemtagande/beredning av. Arapaima heter den och detta exemplar var ca 2 meter lång. Fiskaren var mindre än Heléne så hur i hela Hisingen han fått upp fisken efter harpunering vete fåglarna, eller heter det fiskarna??? Annars gick gränsen för intag i djungeln när vi erbjöds färska (levande) kokoslarver av vår guide. De tog sig in i en nöt (glömt namnet) med tre frukter i, åt upp dessa och växte sig lika stora och smakade (tydligen) samma som nötens frukter. Kokosliknande. Detta blev lite för bra även för kapten men flera av expeditionssdeltagarna provade och överlevde…
        Levande mat serverad på välanvänd machete! Alan gick inte en meter utan sin/sitt kniv/svärd eller vad synonymen för machete nu blir… Han använde den också till allt! Hugga väg, peta näsan, killa rygg, gräva, upptukta uppstudsiga turister (varför tittar alla på mej???), paddla, raka sig och mycket annat…

– blev hon kvar på stigen när vi mot slutet av vår djuptinidjungelnpromenad blev presenterade för Barbara. Guiden lockade ut henne (Barbara alltså!) från ett hål intill stigen, med en liten sticka indränkt i saliv. En stor grann tarantel gör entré och Alan, vår guide sätter sin machete för hålet så hon inte kan krypa tillbaks. Förvillad irrar hon omkring på stigen medan Alan kontrollerar riktningen med sin sticka. Nu kan ni ta kort säger han! Till och med vår minister går fram och fotar på nära håll. Detta trots spindelfobi, vetandes att den är dj-ligt giftig, snabb, kan hoppa, har tjocka håriga ben och framförallt är en skitstor SPINDEL!!!
        Barbara, elakt utestängd från sitt bo med hjälp av Alans machete, ännu ett användningsområde. Hon (taranteln) var respektingivande stor kan kapten intyga…

– följer hon med ut, ännu längre in i djungeln för en övernattning i det fria. OK, vi hade tak över huvudet men det var också allt. Kapten hörde en hel del muttranden efter att hon krånglat sig in i hängmattan, rättat till myggnätet och skulle sova: ”Jag får ingen luft”, ”Det kliar”, ”Vad är det som låter?” ”Vad var det??” ”Vem släcker stearinljuset?” ”Nåt kryper på ?itt nät!!!” och så vidare. Vad hon inte vet är att strax intill pågår en intensiv jakt bland hängmattorna efter en liten tarantelspindel. ”Gå och lägg er” sa Alan, vår guide. Den har säkert dragit till skogs…? Och strax somnar hon, mätt och belåten efter en härlig BBQ över öppen eld och morgonen efter är hon bland de första uppe och fixar ved till elden men med det egentliga fokuset på att hitta var Alan gömt kaffet…
    Våra sovkokonger. Kulturministern låg rakt under stearinljuset vilket fick till följd att sova inte fanns på kartan förrän det slocknat. Hon nådde nämligen inte upp för att blåsa ut det 🙂 Vid lägerelden kokades ris och och när det blev “rätt” glöd grillades kycklingspett till hela gänget.

     Gryning vid lägret.

– tillverkar hon kondomer av naturgummi i stickande rök och bland bromsar och myggor. För 100 år sedan hade hon säkert fått jobb hos någon av gummibaronerna! (Mer om dessa i kommmande resebrev…)
    Kådisarbetare Hurtig “in action”. Röken drog till sig så mycket mygg och andra stick- & bitdjur att kapten fortfarande kliar sig… Av nå´n underlig anledning klarade ministern sig?????

Vid återkomsten till vårt hotell i Manaus kändes plötsligt samma rum som rena lyxsviten! För att inte glömma var vi varit har vi tagit med oss ett antal moskitobett som vi ömt kliar på…
 

Personlig besvikelse

Jag hade så gärna velat ta en fin bild på en sådan här:

Och allt jag fick var det här, doppelscheizze!!!
    Ungefär mitt i bilden, bakom några trädstammar anar man fågeluslingen. Antagligen för att dj-las lägger den näbben bakom träden!!! Sen har den mage att flyga bortåt, nedåt. Vad gör en fotograf då??? Slänger kameran i floden! (Tur man inte är fotograf…)
 

Krokodile Bossee @ Amazonas

 

Bonus:

        Djungel lovers. Man kan ha kul trots att man är lite långsam…

Att lämna lägret i kvällningen kan ha sina risker. Att man aldrig kan få slå en drill i fred…

Några av de djur vi sett på våra små expeditioner:

 

Kategorier: Långsegling // 4 Kommentarer »

Manaus, en ganska osannolik storstad (1,6 miljoner) mitt i Amazonas djungler, över 250 mil in i skogen. Hit flög vi i går natt från Recife med ett sk direktflyg (8 timmar med 4 mellanlandningar). Från början var det tänkt buss, men 2 dygn på dåliga vägar är inget för 2 seglande deltidspanchisar.

Här har vi bokat en ”allinclusivetur” som bland annat skall lära oss fiska piraya, klappa kajmaner, simma med rosa pingviner, klänga i lianer, sova i hängmatta, övernatta i det fria och överleva i största allmänhet.

Vi var runt i staden i dag och kikade bla nere i hamnen på alla turbåtar som utgår härifrån. Flodsystemet är gigantiskt och Manaus är navet kring vilka de flesta turer snurrar. Blev lite förvånad när jag såg en av Maersk’s stora containerfartyg ute på redden. Amazonfloden är nog både bred, djup och lång.

I morgon skall vi gå på opera, Teatro Amazonas, ett jättebygge från tiden då gummibaronerna härskade här. Kulturministern lär utveckla…

Återkommer om några dagar när vi återvänt till civilisationen.

Bosse @ djungeln

Kolla gärna på position vart vi förvillat oss…

Snodde position via Google maps, blev åt helsicke fel :-(, 🙁

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

Wow, en vecka, tre karnevaler, plus musik och partande i närområdet! Traditionell brasiliansk musik så det räcker. Kapten har skaffat sig ett par favoriter bland forró-musiken som varje gång någon av dem visslas eller nynnas ger kulturministern utslag. Men vi har stark moskitosalva så det löser sig…

Vi startade lite försiktigt i Joáo Pessoa på egen hand. Egen å egen, vi var nästan 20 seglare som tog bussen in till sta´n…

   

Ögonkontakt!                                   Med två charmtroll…

… stärkta vid intilliggande bar. Frigolitbox med is, sortimentet hänger på skylten!

Som Göteborgskalaset, fast varmare, tätare, mycket tätare, mycket musik och trummor, hoppas jag inte ramlar, var é Heléne, dags för en Caipirinha, ett grillspett, djä-ar vad varmt/brötigt/skitet/härligt, osv, det är. Hoppas vi hittar hem…

Två dagar senare kom turen till Olinda, en av Brasiliens bästa! Nu dagtidsrace. I organiserad busstur tog vi oss dit med en gäng franska seglare, fick en häftig dag. Hetare ur alla aspekter. Inklämd på en sidogata, mötandes ett karnevalståg hade bastun på Valhallabadet känts sval och tunnelbanan i Tokyo under rusning som en promenad på våren längs Champs Ellyses… Med mycket humor ingick papiermaché dockor i bästa Cortége-stil…

 

 

Brassar gillar öl! Och burkarna är hårdvaluta. Släppte du en burk på marken tog det inte många sekunder innan den var borta.

Tummen upp! (Svalkade under en brandslang…)
Alla var glada trevliga och vi gjorde så många tummen upp så jag fortfarande har träningsvärk. (Tummen upp gör alla brassar i alla lägen, ett positivt tecken som betyder ja, bra, toppen, ok?, wow osv…)

Kom nu Bosse!!! Dags att åka heeem!

Så var det dags för Recife, en av Brasiliens största karnevaler och störst när det gäller “folklig karneval” utan jättelastbilar & arenaframträdanden för dyra pengar.

Denna gång en natttur. Strax innan mörkret kom vi fram och kastades rakt in i karnevalsområdet, mao gamla stan i Recife. Som Olinda fast större.

  

Mer organiserat, ingen sol, fräckare kostymer och en stor scen där alla tågen fick en stund att visa upp sig. På natten uppträdde även Elba Ramalho – “The Queen of Forró” – till alla brassars stora förtjusning!

 

Kulturministern njuter…                   Kapten med en Caipirinha!

Ett av alla vakttorn med poliser…
Jag tror inte att ett EU-toppmöte hade kunnat skrapa ihop lika många poliser som Recife hade denna kväll. Men som vår guide, den ena marinaägarens hustru, Kristina, sa: Helt ok att ni tar en sväng på egen hand men gå INTE över bron. Recife är byggt av holländare med broar och kanaler så en annan var lite nyfiken, men med respekt för säkerheten blev det bara ett smygkort…

 

03.30 ramlade vi ner i båten efter en mycket intensiv natt! Det var lugnt i marinan da´n efter.
Nu har vi bokat djungeläventyr i Amazonasregnskogens mitt, vi flyger till Manaus, en storstad mitt bland grönsakerna!!!
Vad det blir får vi se och återkomma till 🙂
Bosse @ last… (fått klagomål på för långt mellan inläggen)

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

…något alla engelskkunniga vet betyder fyllo. Vilket jag lärt mig att leva med, och ibland upp till 🙂 . Sitter nu på en fazenda i mörkaste Brasilien, m.a.o. långt inne i landets ödebygder, dit vi rest för att kika på stenar. Låter inte så sexigt, värre är det då med mitt namn. Har ofta undrat varför folk frågar om flera gånger vad jag heter och tittat lite underligt. På tur bland stenarna kunde vår guide inte hålla sig utan gav mig den brasilianska betydelsen. �
Vagina, sa han och rodnade. Vi kollar med tjejerna på fazendan när vi är tillbaks, så skall du få se, sa han. Och mycket riktigt, de reagerade mycket besvärat när han ropade ”Bosse, bosse, följt av nåt käckt komplement.
Har nån nåt förslag på tillfälligt namnbyte medans vi befinner oss på Brasiliansk mark?

Stenarna i sig var en upplevelse som med hjläp av två guidningar gav oss både fina bilder och intressanta nya kunskaper. Lite spänning också för den delen…
Vi var på Hotel Fazenda Pai Mateus dit vi bilat ca 20 mil, en story i sig men den tar säkert kulturministern hand om. Allt och emedan, syftet var faktiskt att kika på stenar. Dessa låg på privat mark och med tiden hade det utvecklats en liten turistindustri, fakiskt initierad av en svensk geolog, där vår fazenda (gård) var navet.
En tvådagarstripp gav oss lite omväxling till flodlivet, djur- och naturupplevelser och för egen del vita fingrar. En sjukdom normalt arbetare med vibrerande vektyg får. Sista 2,5 milen dit var på en väg som gör att jag med mycket dåligt samvete återlämnar vår hyrbil. Att inte allt skakat loss på de timmar vi vibrerade är ett gott betyg till biltillverkaren.

        Några av de så omtalade stenarna… 

       Hon är stark, min fru…

       Dessa bumlingar har INTE något med istider att göra utan har bidats av erosion på plats. Varmt-kallt-varmt-kallt, några miljoner år och vips, en ny spännande formation!

       Mer sten…

      Framför “Hjälmen” den mest kända stenen i området.

       Detta har allså INTE människan varit med att påverka alls!!! Wow!

                                        Bengt följer efter upp mellan bumlingarna, en vådlig klättring…

        Bengt kravlar sig ut mellan översta och näst översta stenen. En halv meter från kanten, 20 meter fritt fall… Guiden frågar Bengt: Hur gammal är du? 69 svarar han glatt och guiden blir helt stum…  Nu ljög Bengt, för han är “bara” 68 🙂

       På toppen!

                                    Snart tillbaks i tryggheten, bland skallerormar och mördar-bin… 🙂

Zenit
Vårt lokalsinne i nya städer har vi alltid varit stolta över, både Heléne och jag. Vi brukar alltid ha koll på ungeför var vi är och i vilken riktning vi skall gå. Enda gången vi gått riktigt vilse var downtown Klädesholmen, men det är en annan historia… Nu befann vi oss djupt in i João Pessoas bostadskvarter och skulle navigera mot ett köpcentrum i andra ändan av stan. Smart va? Högsommar här, mitt på da´n, vaaaaarmt, fel, hett, i strålande sol. Med kass karta och lite vimsiga av värme och öl-, eh, vätskebrist växte osäkerheten kring vilken riktning vi nu skulle ta? Lugn vänner, det här fixar jag! Säger undertecknad självsäkert. Grundkurs 1A i stadsnavigerng är att gå efter solen! Kollar snabbt ner på mina föttter och vad i hela ??? Nå´n hade snott min skugga!!! Runt fötterna var det en liten markering som antydde att jag bar hatt och hade lätt kulmage, annars ingenting??? Aha, vi är nära ekvatorn, 1A funkar inte… Vi körde frågemetoden istället och fick som vanligt ypperlig och engagerad hjälp av dessa mycket vänliga och hjälpsamma svensson-brassar.

Bosse @ Rio Paraiba (floden där Jacaré ligger…)

Kategorier: Långsegling // 4 Kommentarer »