Så var det då äntligen dags att lätta ankar från Chaguaramas, Trinidad. Vi hade väntat i ett par veckor på rätt läge att gå den ganska korta sträckan upp till Grenada, men det var mycket som skulle stämma. Ca 90 distans, men kraftig ström i sidan och dikt bidevind med gammalt swell från Norra Atlanten, gör att man försöker hitta ett läge där vinden ligger mer på ost och swellet kanske är lite lugnare.

Sällskap är inte dumt att ha med överhängande piratrisk upp mot gasfälten halvvägs. Så vi kom överens om en “hålla handen”-resa ihop med Flying Penguin torsdag eftermiddag. Kapten var rastlös och helt klar med båten sen länge så Pingvinen uppvaktades med hjälp för att de skulle bli klara i “tid”. De hade haft en sanslös osis senste veckan med rejäl påkörning av en katamaran och en brusten (!) bottengenomföring vid toan. Så en dag bytte  kapten keps och blev rörläggare i stället. En dag i Pingvinens förliga toa förgyllde tillvaron innan avfärd.

Sent omsider kom vi iväg och rundade Boca de Monos i skymningen. Piratoro gjorde att vi seglade med släckta lanternor och björnkoll på radar och AIS. Vi hoppades att piraterna inte fuskade med AIS utan det var en teknik för moderna seglare. Vi hade i alla fall full koll på varandra med nå´n distans mellan båtarna under seglingen norrut. Massa squalls, väldigt varierande vind, både i styrka och riktning, halvstökig sjö och den där lilla otäcka piratkänslan gjorde att det blev lite sömn men mycket seglingsbestyr under natten. Och här visade sig hamnröteringrosten i all sin glans! Glans var kanske fel ord. Vi hade gått och mösat i hamn och trott vi var stridsdugliga men oj vad missar vi gjorde!

1. Livlinor, låg nerpackade i stuven.

2. Livflotte, låst med skyddstäcke på.

3. Båtshake, lös på däck. Ny skall införskaffas snarast.

4. Säkerhetsutrustning ej genomgången…

5. Grabbag ej packad!!! (Fy skäms!)

6. Skylights illa stängda, en sjö rullade in i salongen via takskylighten och landade i sjökojen.

7. Ventilatorer öppna vilket gjorde att det regnade in på ett flertal ställen.

8. Plus en hel del till som jag inte kommer ihåg just nu….

Detta på en av de blötaste/stökigaste seglingar vi haft under vår långsegling.

Sent på natten upptäcker vi att det inte går att få nån drivning med motorn! Vad é nu detta? Påse på propellern? Fel på backslaget? Nej, tyvärr, tji J-prop! Detta i ett lägge där den kraftiga vinden plötsligt la ner och vi guppade i 1 knop och Hjalle på Pingvinen sagt att vi tänder inga lanternor än för det var här tyskarna blev överfalllna förra året. Halleluja! Snacka om “Sitting Duck”!

Så kan det bli, Flygande Pingviner och Sittande Ankor slår följe genom banditvatten.

Innan hade vi inte lyckats få igång motorn alls då vårt startbatteri (jag visste det var dåligt men…) helt lagt av! 🙁 ! 🙁 !

Skyll dej själv säger vän av ordningen och det gjorde jag, plockade fram startkablarna och startade på förbrukningsbanken. Grenadas Chandlerier kommer att få en del att sälja till seaQwest efter denna segling!

           Prickly Bay

 På väg in mot Prickly Bay, Grenada, gick Pingvinen i förväg och rekade så det gick enkelt för oss att segla in i viken och ankra. Senare blev vi bogserade in i den inre delen av Bellis´ kapten Curt.

Nu ligger vi jättebra i en “svenskflock” och har det trevligt.

          Fyra kockar och en jädra soppa! Kapten frågar Hjalle-röjdykare: “Kan man andas i den där?” Nisse-fridyk simmar ystert omkring medan Ingvar delar ut order om vad alla skall göra…

I dag var det t ex fyra man hårt engagerade i vått propellermontage på seaQwest. Tyvärr föll det på en för tjock kil men det skall åtgärdas på måndag. Dykäventyren fortsätter… Plus i kanten till kapten som sparat originalpropellern och släpat den runt halva jorden för att idag anlita Hjalle att dykledes montera densamma. Den som spar har i alla fall en propeller kvar. 😉

Det eländiga i denna story är att J-Propen inte kan ramla av av sig själv. Det är alldeles för många skruvar och bultar som håller den. Tyvärr är det nog så att någon i hamnen på Power Boats har försökt få loss och stjäla den men misslyckats och lämnat den naken utan fastsättningsanordningar. Detta innebär att första gången man backar rejält ramlar den av.

        Spirited Lady med seaQwest i bakgrunden i Chaguaramas

I morgon blir det potluck på Spirited Lady, vår granne från Dock C i Chaguaramas. En hejdlöst vacker nybyggd träbåt, ägd av engelska Susie. Spirit 56, heter modellen, finns i två ex, byggd i Cowe, England för tre år sedan.

Bosse @ anchor @ last

Kategorier: Långsegling // 10 Kommentarer »

Trodde vi var vältränade på djungelkörning men ack vad vi bedrog oss. Yanmar, nej jag menar Hjalmar, körde oss runt på diverse villovägar i suspekta småbyar, spektakulära bergsvägar och avslutningsvis efter ett härligt besök på Asa Wrights Nature Reserve, och därefter tillbaka mot Chaguaramas.

       Bergskrabba (!) som stolt guide till annan grupp som stannat mitt på vägen visade upp. Vem har hört talas om krabbor i bergen????

        Den minsta, stor som min tumme, av de kolibrier vi såg hos Asa Wright, fantastiskt mycket vackra fåglar som höll till vid huset.

     Vrid på huvudet sa nå´n när jag satt och fotade fåglar, här fanns mer än flygande sevärdheter…

Mörkerkörningen hem gjorde inte bara vår chaufför orolig utan även Bosse-codriver flikade in en och annan kommentar; typ: passa stupet, mycket grönsaker rakt fram, ser du hålet i vägen? Ser du något över huvutaget? Nä, tänkte väl det, det gör inte jag heller, skall vi stanna och putsa lamporna????

Home safe efter ett par timmars irrfärder steg vi glatt upp nästa morgon för nya biläventyr. Yanmar kör igen (Hjalle och Brittis, ett trevligt svenskt Najadägarpar vi träffat tidigare och nu äventyrar lite försiktigt med.) Deras båt Flying Penguin lär det flesta långseglare känna till vid det här laget. Allt nog och emedan…

Lördagen ägnades åt utflykt till Trinidads berömda badstrand Maracas Bay dit vi bilade med gott mod. 4 mil, fixar vi på en trekvart! Oj, vad fel vi hade. En lite miss nånstans och snart befann vi oss på vägar ingen av oss tidigare sett maken till. Lutningen var helt sjuk och Hjalle-chaufför sa att leder den här vägen inte ner snart så hyr vi en helikopter, för inte en chans att jag kör ner för de vägar vi nyss kämpat oss upp för!

      Damer, klättrande upp för plågsamt brant backe… Kolla in vinkeln på Brittis och Heléne

Mot slutet av beget fick vi stänga av ACn vilket gav ytterligare kraft till motorn och när det inte räckte slängdes alla passagerare ut och Hjalle kämpade på med Toyotan upp mot himelen. Damerna i sällskapet var inte helt nöjda med denna manöver men det var nog nödvändigt om vi överhuvudtaget skulle kommit över krönet…

Tre timmar senare och väldigt mycket trinivägsklokare anlände vi till denna vackra men ack så blöta strand. Stränder är ju alltid blöta säger då vän av ordningen, men jag talar om uppifrån. Engelsmännen säger att “It´s raining cats and dogs” jag säger “It´s raining cows and elefants!!!” Vad göra? Snabbt vadar vi över parkeringen och hittar ett “Bake & Shark” ställe med tak över. Beställer varsin Hajburgare vilket innebär friterad hammarhaj i nyfriterat bröd med hur mycket kryddor som helst. Gott? Bara förnamnet!

       Hajburgare!

       The guitar man underhåller…

       När det är dags för riktig rockenroll tar kulturministern över.

Mitt i ösregnet dök plötsligt “The guitar man” upp. Musik och vitsunderhållning tills det slutade regna, mycket trevligt! Ett dopp i havet kostade vi på oss innan det var dags att åka hem.

Innan hemfärden frågade någon varför det var så lite folk på denna, Trinidads populäraste strand, en lördag? Jooo, så här regninga dagar vågar väldigt få köra hit på grund av den stora jordskredsrisken.”

Tack för den…

Bosse, stomping in the rain

PS
Igår, onsdag nåddes vi av den mycket tråkiga nyheten att våra vänner Mats & Anna-Lena på s/y Elena gått på grund utanför Venezuela. Räddade av en tankbåt men tvingade att lämna sin kära Elena på revet… 

Läs mer på: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.496947-svenska-seglare-raddade-imorse?ref=fb

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »

Avgående ledare för sossepartiet?

Vad är det mot frågan om vem som innehar majoriteten kring beslut om seaQwests väl och ve? Frågan ställdes på sin spets denna måndagskväll, balanserade en stund och föll sedan ihop likt ett illa byggt korthus.

Hmmm, nu gick vi händelserna väldigt i förväg.

Starten var något helt oväsentligt där kapten påstod sig ha majoriteten i en parlamentarisk omröstning.

“Bevisa det!” väste lätt kinkig Redare.

OK, here we go…

Längd: Redaren 46% Kapten 54% (Storleken har visst betydelse, och lönar sig i längden.)

Vikt: Redaren: 43% Kapten 57% (Nog så viktigt!)

Skor: Redaren: 47% Kapten 53% (Det gäller att stå stadigt när det rullar.)

Bröstvidd: Redaren: 52% Kapten 48% (Bredbröstadast är inte alltid starkast.)

Käftbredd: Redaren: 50% Kapten 50% (Här var bägge lika förvånade?)

Skallmått: Redaren: 49% Kapten: 51% (Här påstod Redaren först att kvalitet går före mängd, men hur mäter man kvalitet? ISO 9001??? Redaren hävdade då att vi mätte tjockskallighet.)

Totalt visade det sig att Kapten stod för 52% mot Redarens futtiga 48% i en helt fair maktkamp.

Men vad spelar det för roll… För, när allt kommer omkring så ju alltid Redaren redigast, eller hur…

I övrigt:

        Nyseglade, skarpt test av segel, motor, maskin mm. En liten dagstur till en grannö, Gaspar Grande, där vi lunchade i en mysig vik.  Corsair Bay heter viken där vi  fick en härlig lunch och samtidigt testat ankringsutrustningen.

         Gårdagskvällen gick åt till steelbandnjut (Invaders, ett av Trinidads bästa, 120 pers vid stora events, här var det “bara” 30!) och god mat, dans och härligt umgänge i Port of Spain. K-ministern lovar utförlig rapport.

Stort sett på banan (inte frukten) för nästa skutt mot Grenada dit vi troligen drar om ett par veckor.

Brädad Kapten @ seaQwest

Kategorier: Långsegling // 2 Kommentarer »

Jag har tidigare gnällt över Plastimos nonchalanta kvalitetstänk på sina säkerhetsprodukter och nu blir det nytt gnäll!

Vår Danbouy skulle återmonteras efter höstvila på Trinidad och en klok Kapten kollar då givetvis den enda tekniska funktionen på denna produkt, lampan. Säkringen rycks bort, lampan lyser ej! OK, batteritorsk… Nytt batteri, tji ljus! Koll av kontakter, tji batterikontakt, den hade korroderat bort. Jag fick en ny av en vänlig inföding av koreanskt ursprung (kontakten alltså!) som visade sig vara av klart högre kvalitet än Plastimoresterna.

         I förgrunden, Plastimos kontakt, där ena polen helt korroderat bort.

Kabeln koreanerna använt till ett billigt instrument var klart grövre och förtennad då det klarar fukt mycket bättre. Plastimos var tunnare än sytråd och av standardkoppar trots att den är avsedd att tillbringa sin tid PÅ HAVET och förhoppningsvis FUNGERA i en NÖDSITUATION!!!

För att förstå irritationen bör även bloggen “Plastimo – Toys for boys” från 2010-07-05 läsas också! http://seaqwest.se/blog/?p=536

Hur förklarar Plastimo/Navimno Sverige denna nonchalans mot oss seglare som för dyra pengar investerar i säkerhetsutrustning som inte är vatten- eller soltålig??????? Resterna av Danbouyens flagga har numer solskydd av vanligt tyg som solen inte löser upp.

Hädanefter kommer det första vi kontrollerar inför inköp av säkerhetsprodukter att vara vilken tillverkare det är.  En är per automatik numera diskvalificerad…

Bosse @ seaQwest, förbannad och besviken…

PS

Som lök på laxen har nu verkligheten sprungit ikapp Najadvarvets förträfflighet också, lång, seg och grinig blogg att vänta. I övrigt trivs vi förträffligt här i Trinidad 🙂

Kategorier: Långsegling // 3 Kommentarer »

Hjälmen är avplockad för värmen gör kulturministern väldigt foglig. Senaste dagarna har hon haft en rejäl släng av värmeslag vilket vi till slut ordnade med maratondusch, två timmar Internet i AC-rum med efterföljande lunch och med massor av vätska. Så nu är ordningen återställd igen och Kapten får inrätta sig i ledet när ministern åter styr och ställer. Hon har skaffat sig en ny nalle, “Svalle”, en svalkande fläkt hon bär omkring på vart hon går i båten. I går fick jag stoppat ett försök att ta den med till lunchrestaurangen tvåhundra meter bort. Kablarna hade nog gått att skarva ihop men lite pinsamt då stället dräller av tropikfläktar.

Så till nattjobbet, hon är givetvis där med ett finger i spelet igen.

“Jag går inte med på att ligga en natt till på land!!!” lät det med en röst som INTE tolererade motsägning.

Vilket kapten försiktigt förmedlade vidare till vår Contractor Cow som för fjärde gången skjutit upp datumet för sjösättning efter avslutade bottenarbeten. “Ok, jag fixar sjösättning på lördag, duger det?”

Visst svarar kapten men då jobbar ju ingen och på fredag är det “Duvali” vilket innebär att ALLA är lediga???

“I fix” säger Cow självklart och fortsätter jobba med vårt underrede.

Jodå, torsdag eftermmiddag är det stort pådrag för sprutmålning av:

1. Ny röd linje,

2. Ny vit linje,

3. Nu blev det kolsvart. Vad gör vi nu???

4. En gäng strålkastare monteras, liten hjälpare springer med burkar, lampor, trasor, ställningar, mm, mm.

5. Cow, sprutar, blandar, mixtrar, reparerar kompressor, får ett halvt ton rostvatten över sig när felet hittas med kaptens hjälp, skitsur men kör på.

         Färglabbet 

6. Epoxi sprutas på,

7. Sea Hawk Island 77, bottenfärg (miljövänlig då vi skall till Great Lakes 🙁 ) sprutas på,

        Nu e´de´nära!

8. 04.00 är det dags att återställa hela arbetsplatsen och kapten får så småningom gå och lägga sig.

Tidigt näst morgon är Cow tillbaks med en flock hjälpare. Nu skall skrovet fixas. Ser för DJ-LIGT ut jämfört med de nya linjerna i snobbrandsnivå. Gänget vattenslipar, putsar och fejar så några timmar senare skiner båten som om den nyss var utsläppt från sina ursprungsformar! Wow!06.00 lördag morgon kommer Mike, förman på varvet och släpper vår kära seaQwest i spat.

         Dopparedags!

07.00 drar han vidare till familjen som väntar på en utflykt. Lite dåligt samvete där…Vi har tydligen gjort något unikt. Så här gör man INTE.Och vad köstar de då? Hmmmm, ingen aning, nästan… Hör ni inget blev det dyyyyrt. Annars återkommerjag.(Hela denna cirkus lär bli en egen artikel senare..)

Duvali? Jo, det är en Hinduisk högtid som vi var med på någonstans i inre Trinidad. Jesse James fixade, och vi deltog.

         Lite tempeldans…

Musik och dans i Hinduiskt tempel, middag på traditionellt vis, ät med fingrarna, maten serverad på ett slags bananblad, enbart vegetariskt, skitstarkt, med sötdricka till.

(Kulturministern överlevde, men det var hårfint!)

         Lite käk…

Härlig stämning, fantastiskt vänliga männinskor, alla i byn var ursprungligen indier. Vi blev inbjudna till folks hem, fick gåvor på gatan och alla, ALLA var spik nyktra. Hinduer dricker nämligen ingen sprit. Vi vet från Surinam att hinduiska fester är bland det tråkigaste man kan vara på.

         Ett lysande exempel!

Men nu var det ljusfest!

Duvali firas på årets mörkaste dag och alla tänder ljus i så stor mängd som möjligt. Byn vi var i är känd i Trinidad för sina fina ljusarrangemnang så trinisarna vallfärdar hit. Visade sig tydligt på hemvägen då det var totalt trafikkaos på vägen hem…

(Mer i kommande resebrev!)

Bosse, våt om kölen…

Kategorier: Långsegling // 1 kommentar »